- Vilken bild har vi av Paulus?
1. Ofta har Paulus framställts som skaparen av Kristendomen.
2. Judar målar ibland Paulus som förrädaren, den som
fördärvade Jesu enkla judiska lära och undervisade att man inte längre ska följa
Toran.
3. Kristna har gett bilden av Paulus som presenterar ett
"Lagfritt" evangelium i kontrast till den judiska religionens gärningslära.
- Vilken bild är korrekt?
I alla fall stämmer ingen av de tre bilderna av Paulus ovan.
Förhoppningsvis kan jag här stimulera till eftertanke och ge orsak till att gå till
Källorna en gång till för att se efter.
Paulus som farisé. Rubrikens "studs" är
naturligtvis avsiktlig. Påståendet att Paulus inte bara varit farisé utan presenterar
sig som farisé 25 år efter upplevelsen utanför Damaskus, är chockerande.
Så här skriver Lukas i Apg 23:6: "Mina bröder, jag
är farisé och mina fäder var fariséer".
Detta är Paulus egna ord. Vad menar han?
Så mycket framgår av sammanhanget att han I likhet med
fariséerna - men till skillnad från sadducéerna - trodde på de dödas uppståndelse.
Men det visar också att han inte var "allergisk"
för att sammankopplas med sitt fariseiska arv. Paulus hade inget problem med att bejaka
sin judiska bakgrund. Han har ingen uppgörelse med den judiska identiteten till förmån
för en "kristen identitet".
Vid besöket i Jerusalem accepterar Paulus till och med
Jakobs förslag att han skulle offra i templet tillsammans med några som avlade
nasirlöften, för att punktera ett rykte som gick om honom i Jerusalem att han lär
alla judar ute bland hedningarna att överge Mose och förklarar för dem att de inte
skall omskära sina barn och inte leva efter våra seder och bruk (Apg 21:21).
Om man får reda på att Paulus däremot offrade i templet
då förstår alla att det inte ligger någonting i det som de har fått veta om dig, utan
att också du håller fast vid lagen och lever efter den (Apg 21:24b).
I verkligheten stämmer detta handlingssätt med den princip
som Paulus levde efter och som han själv formulerar i 1Kor 9:20:
20 För att vinna judar har jag för dem varit
som en jude. För att vinna dem som står under lagen har jag för dem varit som en som
står under lagen, fast jag själv inte står under lagen. 21För att vinna dem
som är utan lag har jag för dem varit som en som är utan lag, fast jag inte är utan
Guds lag, jag har ju Kristi lag.
Apostel kallades Paulus till redan i samband med
upplevelsen utanför Damaskus när Jesus uppenbarade sig för honom. I biblisk mening var
det naturligtvis fråga om en genuin omvändelse - Paulus vänder sig mot den han tidigare
förföljde.
Men alltför ofta har begreppet omvändelse missförståtts i
detta sammanhang och uppfattas som om Paulus "byter religion". Paulus övergår
inte från Judendomen till Kristendomen genom sitt beslut. Snarare var det fråga om att
bejaka en kallelse.
Paulus är tveklöst en av giganterna under den första
kristna tiden. Han var inte den ende, men en av flera stora ledare och tänkare. Men denna
utveckling av hans liv var ingen självklarhet. Till 30 års ålder var han en övertygad
motståndare till evangeliet. Gudstron hade han sedan tidigare men mötet med Jesus gav en
ny gudsrelation.
Att vara apostel för hedningarna var han utvald till från
födseln (Gal 1,17). Det krävde dramatiska medel att göra antagonisten till förkämpe.
Efter omvändelsen tog det minst 12 år innan han till fullo blommade ut i kallelsen. Det
uppdraget skulle kosta hans liv.
Jag vill skissa bakgrunden till hur rabbinen Saul blir
aposteln Paulus. Vilka världar formade honom före och efter omvändelsen och
vilken var hans relation till judendomen och Jerusalem?
1. HEMSTAD I MINDRE ASIEN
"Jag är själv jude, född i Tarsos i Kilikien
men uppfostrad här i staden. Hos Gamaliel har jag fått grundlig undervisning i vår
fäderneärvda lag", Apg 22:3.
Guds totala suveränitet visar sig i Paulus liv genom att
förbereda honom för missionärsuppdraget redan som oomvänd. Sett i ett vidare
perspektiv är det tydligt att både den teologiska högskoleutbildningen i Jerusalem och
erfarenheten av samtidens tänkande som Paulus inhämtade i universitetsstaden Tarsus, var
avgörande förberedelser för tjänsten. Paulus kände från insidan de kulturer han
mötte - både den judiska och den hellenistiska.
Fram till omvändelsen använder jag det hebreiska namnet Saul,
därefter det romerska Paulus. Som romersk medborgare bar Saul tre namn. Det
hebreiska namnet fick han efter Israels första kung Saul som han också delade samma
stamtillhörighet med, nämligen Benjamins stam.
Det första namnet (praenomen), "Paulus" var
ovanligt och bars ytterst sällan av ickeromare. Det återfinns aldrig hos judar förutom
aposteln. Det tredje namn som varje romerske medborgare skulle bära förblir okänt för
oss.
Det är fullt möjligt att Saul också lärt latin som var
Roms språk även om grekiskan var det internationella språket i östra halvan av
romarriket.
Tarsus var en betydelsefull stad under antiken och känd för
sitt universitet med specialitet i stoisk filosofi. Atens roll som den klassiska
bildningens högborg var för länge sedan överspelad av Alexandria i Egypten. Tarsus var
förutom studentstad provinshuvudstad för Kilikien och därmed en viktig handels och
administrativ stad.
Kejsare Augustus gav hedersbetygelse åt denna stad som
ligger vid foten till Taurusbergen i södra delen av nuvarande Turkiet vid Medelhavet.
Saul var inte bara romersk medborgare utan ägde även
medborgerliga rättigheter i Tarsus (Apg 22:25f, 21:39).
Hur man kunde verifiera sitt romerska medborgarskap när man
var på resa, är inte klart. Kanske tog man med något slags dokument ungefär som pass
eller ID-kort i vår tid. Uppgifterna fanns annars i register som arkiverades.
Medlemskapet i imperiets huvudstad Rom var åtråvärt.
Förfalskning medförde döden. Omkring fem procent av romarrikets befolkning var romerska
medborgare. Antalet människor som bodde i Roms var omkring en miljon.
Viktigare städer i romarriket hade egen förvaltning, egna
mynt och ett visst utrymme för självbestämmande. Det är bakgrunden till att
medborgarskap värderades olika beroende på vilken stad man tillhörde. Men långt ifrån
alla i en stad var medborgare. Medborgarens privilegium gällde för fria män av högre
ställning och sådana som på ett eller annat sätt utmärkt sig för att få denna
ynnest. Vad som gav Sauls far två medborgarskap kan man bara gissa. Kanske kom hans
förfäder till Tarsos som slavar i samband med Pompejus härtåg i Judéen år 63 f Kr och
sedan gjorde Rom en sådan tjänst att han belönades med medborgarskap.
2. UTBILDAD I JERUSALEM
Hos judiska familjer var barnens fostran grundläggande.
I det heliga landet skulle fadern till exempel lära sin son hebreiska och de elementära
buden. Ofta klarade inte föräldrarna detta. Under andra århundradet efter Kristus
infördes därför allmän skolplikt med grundskoleutbildning från fem års ålder.
Möjligen gällde något liknande under Sauls dagar, i alla fall för judar som bodde i
Israels land.
Om livet för judarna i förskingringen vet man inte så
mycket. Inte heller framgår det av Paulus egna uppgifter om var han fick sin första
skolgång. Av Apostlagärningarna förstår vi dock att Saul kom tidigt till Jerusalem och
kände sig hemma där och att han studerade teologi för den kände rabbinen Gamaliel.
En vanlig uppfattning är att Saul sändes för skolgång av
föräldrarna till Jerusalem redan som barn för att fostras i en from miljö. Men med
tanke på hans högklassiga grekiska är det troligt att det var hans första språk och
att han tillägnade sig det i Tarsus. En gissning är att han gick de första skolåren i
judisk skola i hemstaden Tarsus där undervisning gavs på grekiska. Under tonåren eller
något tidigare kom han så till Jerusalem för att fortsätta utbildningen. Skolor med
grekiska som undervisningsspråk förekom förutom i Jerusalem också i Sipporis (ca fem
km från Nasaret), i Tiberias och i Petrus hemstad Betsaida.
En gissning är också att han bodde hos några släktingar i
staden. Han hade en syster och systerson i Jerusalem (Apg 23:16 ).
Enligt senare judisk tradition gjorde utbildningssystemet i
Israel skillnad mellan grundskola och högskola. Synagogor fanns i alla städer och byar.
Var och en skulle även fungera som skolhus. Till Beit Hasefer kom pojkarna fem år
gamla för att lära sig läsa. Pedagogiken var att läsa och memorera Toran
(Moseböckerna). Nybörjarboken var 3 Mosebok.
Det höll man på med till 15 års ålder. Barnen fick även
lära sig att följa Bibelns undervisning även om de inte avkrävdes att leva efter
Torans alla 613 bud före tretton års ålder. Det var då då man förklarades myndig och
religiöst mogen (Bar Mitzwa).
För den begåvade som hade intresse och en familj med
ekonomi som tillät, erbjöds högskoleutbildning i den judiska tron. I Beit Midrash
kunde man börja vid fyllda 15 med studier i det judiska utläggningsarvet och de äldstes
traditioner.
Det är avsaknaden av denna utbildning hos apostlarna som av
Sanhedrinen kommenteras med uttrycket "enkla och olärda män" (Apg
4:13). Av det faktum att Sauls familj kunde sända honom att studera för Gamaliel
framgår att den måste ha varit av medelklass eller rent av välbärgad.
Paulus sökte sig till den mest namnkunnige av dåtidens
teologiprofessorer, Gamaliel. Han innehade inte den högsta läroinstansen i Jerusalem.
Det tillföll Sanhedrinen, rådet av 70 lärda. Men Gamaliels anseende och inflytande hos
fariséerna var stort.
Skolutbildningen var inte i händerna på fariséerna, lika
lite som synagogan som inrättning var det. Långt ifrån alla skriftlärde var fariséer.
Skriftlärde var dåtidens teologer och jurister som reglerade samhällets lagar.
Gamaliel var dock sin tids mest namnkunnige bibeltolkare I
den fariseiska traditionen. Han gick av allt att döma sin egen väg mellan de två
rådande teologiska skolorna bland fariséerna, Shammais strikta tolkningstradition
och Hillels mera liberala skola. Dessa bibelskolor motsvarar dagens Toraskolor
(jeshivot) i Jerusalem som drar till sig judiska studenter från hela världen. Under
antiken kom man till Jerusalem från Babel som senare kom att utveckla egna högtstående
rabbinskolor.
Saulus var uppenbarligen en av de mest begåvade studenterna.
Han utmärkte sig i studierna och tog den ena kursen efter den andra. Så kan man tolka
uttrycket att överträffa de flesta av de jämnåriga judarna i Galaterbrevet
1:14. Kanske hade han ambitionen att bli lika inflytelserik som teolog som Gamaliel.
Historien visar att han blev det - fast på ett oväntat sätt!
3. FARISÉN SAUL
Judendomen under Sauls dagar var allt annat än homogen.
Skilda religiösa rörelser levde sida vid sida. Situationen var inte olik den inom dagens
kristenhet med ett spektrum av samfund.
Fariséernas riktning var visserligen inflytelserik och kom
senare i historien att dominera den religiösa utvecklingen inom den rabbinska judendomen.
Men fariseismen var under Sauls dagar bara en av många strömningar och ska inte
uppfattas som den mest typiska yttringen av judisk fromhet under Nya Testamentets tid.
Det kan räcka med att påminna om riktningar som
sadducéer,
esséer, qumranförsamlingen, herodianer, seloter, sikarier och rörelsen kring Johannes
Döparen.
I verkligheten var fariséernas antalet ganska litet.
Någonstans mellan 25 promille och 1 procent av befolkningen tillhörde fariséernas
parti. Vad fariséerna lärde är också i långa stycken höljt i dunkel. Man kan inte
utan vidare sätta likhetstecken mellan fariseismen och den rabbinska judendomen som tar
form århundradena senare i Mishna och Talmud. Men man räknar med att mycket av
materialet i rabbinska litteraturen går tillbaka till första århundradet eller tidigare
och därför speglar fariséisk fromhet.
Paulus visar både överensstämmelse och avståndstagande
från den fariseiska teologin. Några exempel:
1. Sättet att se på Skriften och tolka den förenar - men
uppfattningen om vad Skriften djupast sett innehåller skiljer. För Paulus handlar
Skriften djupast om Kristus.
2. Tron på de dödas uppståndelse förenar - men Paulus och
fariséerna har olika uppfattning om hur uppståndelsekroppen ska vara.
3. Människosynen skiljer: Farisén menade att juden stod i
rätt förhållande till Gud genom sin börd. Paulus hävdar att alla människor måste
få del av ett nytt liv för att komma i rätt relation till Gud.
Predikaren
Under studietiden fick Saul gott om tillfällen att
predika och utveckla sin fallenhet att tala. De teologiska skolorna hade utvecklat en
talekonst som skilde sig från den grekiska. Den talangfulle Saul fick säkert många
inbjudningar att predika i synagogorna.
En antik uppgift talar om 480 olika synagogor i Jerusalem.
Saul var kanske rent av knuten till någon synagoga som lärare. Man har rent av gissat
på De Frigivnas Synagoga (Apg 6:9). Under tvåhundratalet utvecklades denna
lärarfunktion till ordinerade tjänster med titeln Rabbin.
Med tanke på Sauls vana att kommunicera Bibeln fritt på
grekiska senare som apostel, är det sannolikt att han övade sig att predika på grekiska
redan i Jerusalem. Det fanns många synagogor där grekiska var gudstjänstspråket
eftersom en stor del av befolkningen inte kunde följa med på hebreiska eller arameiska.
Man räknar med att mellan 10-15 procent av stadens befolkning hade grekiska som
modersmål. Till det kommer de stora mängder pilgrimer och andra längre eller kortare
tids besökare som vistades i Jerusalem.
Forskningen visar att Saul var mycket väl förtrogen med
Septuaginta som var den mest kända grekiska översättningen av Gamla Testamentet.
Troligen växte Saul upp med den och lärde den utantill.
I Jerusalem fick Saul många tillfällen att också skapa
kontakter och påverka judar som kom på besök från jordens alla hörn. Den språkliga
situationen liknar dagens situation i Jerusalem. Engelska är gångbart nästan överallt,
hebreiska är modersmålet för judarna och arabiska talas av araberna. Och många talar
alla tre språken.
En rad synagogor för judar från diasporan är kända från
denna tiden med annat gudstjänstspråk än hebreiska. Den synagoga som omtalas i
Apostlagärningarna 6:9 omnämns också i Talmud.
4. FÖRFÖLJAREN
Saul var grundligt lärd i den judiska tron och ivrig
anhängare av den fariseiska riktningen. Hans modersmål var grekiska. Men han behärskade
även hebreiska till fullo något han framhåller med kraft i Filipperbrevet.
Även som apostel bejakar han till fullo sin judiska
identitet. Till och med som "kristen" kan han presentera sig som farisé (Apg
23,6 )! Paulus gör aldrig upp med sitt ursprung så att han ifrågasätter sin judiska
bakgrund. Däremot utvärderar han sitt fariseiska arv och en del revideras.
För Saul var den judekristna rörelsen ett hot mot den tro
han bar. Andra inomjudiska rörelser kunde han acceptera. Men nasaréerna kände han en
religiös plikt att utrota. Vad var det hos Jesusanhängarna som upprörde Saul?
Det var inte hednamissionen eftersom den ännu inte börjat.
Tiotalet år senare skulle denna fråga väcka många judars känslor och skapa
spänningar mellan nationalister och judekristna.
Paulus anger själv motivet till förföljelsen som iver
för Lagen - Toran den av Gud givna uppenbarelsen (Fil 3:6). Drivkraften var ivern
för Toran (Apg 22:3). Det var en bibeltrohetsfråga för honom att fängsla, tortera och
döda de som följde Jesus från Nasaret.
I det judiska folkets historia finns föredömen i
hängivenhet för Toran. Nitälskan kännetecknade exempelvis Pinehas och Elia. Under den
intertestamentala tiden blev mackabéerna folkhjältar av samma orsak - kamp mot makter som
försökte utrota den sanna gudstron.
För Saul blev förföljelsen av de troende en konsekvens av
trohet mot Skriften. För honom var församlingen en varböld, ett angrepp på den judiska
identiteten. Samtidigt ska man minnas att Jesusrörelsen inte då var (som Kristendomen
senare i historien) ett angrepp på judisk tro utifrån. Den "kristna" rörelsen
var ännu ett inomjudiskt fenomen.
Vad var det som i Sauls ögon var så hotfullt i Jesu
undervisning som lärjungarna följde? Förklaringen ligger delvis i att Saul var farisé.
Visserligen ges i Apostlagärningarna bilden av fariséerna som mer eller mindre
sympatiskt sinnade till församlingen. Paulus egen lärare Gamaliel trädde i ett
kritiskt
läge upp till församlingens försvar (Apg 5:34). Men i evangelierna är det just den
fariseiska riktningen som opponerar sig teologiskt mot Jesus. Fariséerna förordade
säkert inte dödandet av Jesus. Men man förde hårda diskussioner i lärofrågor med
Jesus - hur man skulle läsa och tillämpa Skriften.
Från Sauls perspektiv var inte bara nasaréerna
en
villfarande judisk sekt, utan ett hot mot judisk identitet. Konflikten gäller inte
Judendom - Kristendom, utan vad som är genuin judisk uppfattning.
Stötestenarna gällde lärjungarnas bekännelse till
1) Jesus som Gud som kunde förlåta synder och därmed
identifierad med Gud (JHVH) själv,
2) Jesus som Messias trots att det viktigaste uppdraget för
Messias inte utförts, nämligen Israels befrielse och upprättandet av det jordiska
Fredsriket.
3) korset som är förbannelsens symbol. Gud som förbannad
uppfattades som hädelse.
4. Jesu undervisning att inte följa de äldstes traditioner
angående till exempel sabbaten. Det var ur fariseisk synvinkel att uppmana till brott mot
Lagen. För dem fanns Lagen både i skriftlig och muntlig form och båda upplagorna var
bindande. Jesus accepterade dock bara den skrivna Toran.
Förmodligen är det det senare skälet som för Saul var det
tyngst vägande att ta initiativet till förföljelsen. Villfarelse kunde han acceptera.
Toleransen var trots allt ganska stor inom judendomen. Men när identiteten i fråga om
Toran kom i gungning av den snabbväxande nasaréerörelsen, kände Saul hotet.
Saul som bodde i Jerusalem och rent av själv var åskådare
till korsfästelsen, kände givetvis till Jesu undervisning. Saul utverkar tillstånd
från Sanhedrinen och översteprästerna. Kanske någon lokal synagoga också stod bakom.
5. OMVÄNDELSEN
Det går lätt slentrian i ord. Man får inte
missförstå det som händer med Saul på damaskusvägen som om han byter religion. Själv
beskriver han omvändelsen snarast som kallelse (Gal 1:17). Omvändelsen bestod inte i att
lämna sin judiska identitet bakom sig utan att acceptera Guds kallelse till nytt liv.
Paulus är inte mindre jude eller judisk efter
damaskusupplevelsen än före. Ingenting av hans judiska identitet går förlorad i
omvändelsen. Däremot omvärderar han totalt hela sitt tidigare liv och rensar ut många
värderingar till förmån för nya. Men han förblir jude!
Sauls upplevelse är en sann omvändelse. Men det var inte
fråga om att lämna en gud för den Sanne guden, som för en buddists eller hindus. Det
var inte fråga om att byta en avgud mot Kristendomens sanne Gud. Det behövde Saul aldrig
göra! Paulus byter inte Gamla testamentets Gud mot den Kristne Guden - den är densamme.
Begreppet omvändelse innebär i Nya Testamentet
sinnesändring. Omvändelsen har två moment. Bejaka kallelsen att vända sig om mot Gud
och att ändra sinnets inställning till Honom.
När Saul hör Jesu röst via etern kallas han att byta
attityd till Gud. Det går upp för honom att hans liv varit på kollisionskurs med Gud.
Han inser att han motarbetat den han trott sig tjäna!
Från och med nu får livet ny kurs och Saul blir Jesu
efterföljare. Händelsen är inte ett övergivande av det judiska ursprunget utan snarare
en fördjupning och upptäckt av en tidigare försummad dimension av Gamla Testamentets
tro: Jesus är Torans centrum.
För Saul blir kallelsen att föra evangeliet till
hednavärlden konsekvensen. Han är då i trettioårsåldern och alltså några år yngre
än Jesus.
Kanske är det Jes 66:19 som blir visionen för hans
missionsinsats:
Och jag skall göra ett tecken bland dem, och några av
dem som blir räddade skall jag sända som budbärare till hednafolken, till Tarsis, till
Pul och Lud, bågskyttefolken, till Tubal och Javan, till havsländerna i fjärran, som
inte har hört något om mig eller sett min härlighet, och de skall förkunna min
härlighet bland folken.
Trogen sitt judiska arv
Paulus förblir i allt jude och överger aldrig Gamla
Testamentet. Däremot ser han sin judiska identitet och sitt judiska arv i nytt
perspektiv. Men Paulus värderade kontakten och närheten till sitt folk. Han var beredd,
likt Moses, att själv bli förbannad om det kunde hjälpa sina landsmän (Rom 9:2-5):
"ty jag är fylld av sorg, och mitt hjärta plågas
ständigt. 3Jag skulle önska att jag själv fördömdes och skildes från
Kristus, om det kunde hjälpa mina bröder och stamfränder. 4De är ju
israeliterna, som har fått söners rätt, härligheten, förbunden, lagen, gudstjänsten
och löftena, 5de har fäderna, och från dem kommer Kristus som människa, han
som är över allting, Gud, välsignad i evighet, amen."
När han kom till Rom mot slutet av sitt liv söker han
omedelbart upp synagogans folk och bedyrar sin närhet till dem (Apg 28:17f).
Senare i historien blev Kristendom och Judendom varandras
motpoler. Paulus fick stå som symbol för den Kristne i kontrast till Juden. Men den
bilden har inte mycket med Paulus att göra utan är mer teologers vrångbild beroende på
en skadad relation mellan judar och kristna. För att förstå den utvecklingen måste man
studera kyrkofäderna.
Göran Lennartsson
URVAL AV KÄLLOR
Bauckham, R. The Book of Acts. Vol 4, Palestinian
Setting, Grand Rapids 1995
Bruce, F.F. Apostle of Free Spirit
Dunn, J.D.G. The Theology of Paul, Grand Rapids 1998
Ellis, E.E. Pauline Theology, Exeter 1989
Ellis, E.E. Pauls Use of the OT, Grand Rapids 1985
Hengel, M. The Pre-Christian Paul, London 1991
Hengel, M. Paul Between Damascus and Antioch, London 1997
Levinskaya, I. The Book of Acts, Vol 5, Diaspora Setting, Grand Rapids 1996
Young, B.H. Paul the Jewish Theologian, Peabody, 1997
| 
