|
ALLMOSOR
& SOCIALT ARBETE
ALLMOSOR
I JUDISKT SAMMANHANG
Den
som tar sig an de fattiga lånar åt Herren och skall få sin lön av
honom. Ordsp 19:17
.
A.
Gamla testamentet
På Jesu tid
var Abraham det stora föredömet för gästfrihet.
Herren visade sig för Abraham i Mamres lund. Abraham satt i tältöppningen
under den hetaste tiden på dagen. 2Han såg upp och fick se
tre män stå där framför honom. Då reste han sig från sin plats i tältöppningen
och skyndade emot dem och kastade sig till marken. 3”Herre”,
sade han, ”visa mig den hedern att du inte går förbi din tjänare. 4Låt
mig hämta lite vatten så att ni får tvätta av era fötter. Sedan kan
ni lägga er och vila under ett träd, 5så tar jag fram lite
mat som ni kan styrka er med innan ni fortsätter — nu när ni ändå
har kommit vägen förbi.” De svarade: ”Ja, gör det!” 6Abraham
skyndade sig in i tältet till Sara och sade: ”Fort, tag tre mått av
det bästa mjölet och baka bröd.” 7Sedan sprang Abraham
bort till boskapen, tog en fin spädkalv och gav den till en tjänare, som
skyndade sig att anrätta den. 8Han tog tjockmjölk och sötmjölk
och kalven som han låtit anrätta och satte fram åt dem. Själv stod han
bredvid dem under trädet medan de åt. 1 Mos 18:1-8.
Abraham var känd i judisk och tidig kristen tradition som en man av barmhärtighet
som gav till välgörenhet. I texten
visar han gästfrihet
och serverar mat till tre okända män . Det är intressant att de tre
tolkads som araber i judisk tradition.
Han tog emot
alla i sitt tält i Mamre. Både rika och fattiga.
Det sågs som ett utflöde av kärleken från Gud. Därför att han
var så gästvänlig kallades han Guds
vän.
Abrahams gästfrihet
var vida känd. En midrash till 1 Mos 21:33
tolkar Abrahams tamarisk (heb eshel)
som "värdshus" (heb eshel).
För att hålla
öppet för alla främlingar ansågs
han ha öppningar åt alla fyra väderstrecken på sitt tält. Där hade han “tältmöten” och fick besökaren
att komma till tro på Herren.
Han vann många
proselyter. Och på grund av detta betraktas han som alla proselyters
fader. Därför fick ofta de som konverterar till judisk tro namnet
“Abrahamsson”.
Torahtexter
om hjälp för behövande
Torahn föreskriver
att man ska hjälpa de fattiga genom att inte skörda allt på åkern.
När grödan bärgas i ert land, skall du inte skörda ända ut till åkerrenen,
inte heller skall du samla in de sista axen av skörden. 10Du
skall inte göra någon efterskörd i din vingård, inte heller plocka upp
nerfallna druvor. Du skall lämna kvar det åt den fattige och åt
invandraren. Jag är Herren, er Gud.
3 Mos 19:9f.
När
grödan bärgas i ert land, skall du inte skörda ända ut till åkerrenen,
inte heller skall du samla in de sista axen av skörden. Du skall lämna
kvar det åt den fattige och åt invandraren. Jag är Herren, er Gud. 3 Mos 23:22.
Om du glömmer en kärve när du skördar din åker, skall du inte gå
tillbaka och hämta den utan lämna kvar den åt invandraren, den faderlöse
och änkan. Då skall Herren, din Gud, välsigna dig i allt du gör. 20När
du har slagit ner dina oliver skall du inte söka igenom grenarna efter
fler utan lämna det som är kvar åt invandraren, den faderlöse och änkan.
21När du har plockat druvorna i din vingård skall du inte göra
någon efterskörd utan lämna det som är kvar åt invandraren, den
faderlöse och änkan. 22Kom ihåg att du själv en gång var
slav i Egypten. Därför ger jag dig denna befallning att följa 5 Mos 24:19-22.
Jesaja vänder
sig mot sin samtids brist på rättfärdighet och gudsfruktan. Han
uppmanar att dela med sig:
Dela ditt bröd med den hungrige,
ge hemlösa stackare husrum,
ser du en naken så klä honom,
vänd inte dina egna ryggen!
10om du räcker ditt bröd åt den hungrige
och mättar den som lider nöd,
då skall ljus bryta fram för dig i mörkret,
din natt bli strålande dag.
Jes 58:6,10
B
Allmosor & synagogans folk
Denna omsorg om
de som har det sämre ställt följde med det judiska folket. Tobits bok
skrevs under perioden 190-170 f Kr.
Tänk på Herren hela ditt liv, mitt barn, akta
dig för att synda och överträda hans bud. Gör rättfärdiga gärningar
så länge du lever, och gå inte på orätta vägar, 6ty är
du hederlig får du framgång i allt du gör.
Åt alla som lever rättfärdigt 7skall du ge allmosor av vad
du har. Vänd dig aldrig bort från den fattige, så kommer inte Gud att vända
sig från dig. 8Ge
efter dina tillgångar, mitt barn: äger du mycket, så använd det för
att hjälpa, äger du litet, så hjälp med det du har. Och oroa dig inte,
mitt barn, när du ger din allmosa; 9du samlar en skatt åt dig
för nödens dag, 10ty allmosor räddar från döden och gör
att du slipper gå in i mörkret. 11De är gåvor som alltid
gagnar givarna inför den Högste.
Tobit 4:5 - 11.
Allmosa som tzedaka.
Det hebreiskt
ordet sedaqa glider i arameiskan över
och får betydelsen “allmosa”. Det är också innebörden
av ordet sedaka i
hebreiskan som Jesu talade. Det sker alltså en konkretisering av ordet från
en mer abstrakt betydelse av “rättfärdighet” till konkret gåva.
I omsorgen om nästan
når rättfärdigheten (dvs den rätta relationen till Gud) sin
fullkomning. Detta ligger också i harmoni med Jesu undervisning om
Torahns sammanfattning:
I judiskt
sammanhang definieras rättfärdigheten
som uppfyllandet av alla bud, att
i handling göra det som är rätt och riktigt i relation till Gud och människor.
När detta sker råder shalom.
Den messianska tiden ska kännetecknas
av rätta relationer och
harmoni.
Filantropi
Ordet
filantropi
motsvaras på hebreiska av sedaqa.
Man kan definiera det som “rättfärdighet uttryckt i välgörenhet.
Grekiska författare kunde beskriva judarna som filantroper, "älskare av mänskligheten".
Det är i
omsorgen om dem som har det sämre ställt som rättfärdigheten visar
sig. Judar kallar insamlingar för “rättfärdighetsinsamlingar”. De
fattiga hade rätt till hjälp. Alla står i skuld till dem. Tiggare och
insamlingar ger människor möjlighet att utöva rättfärdighet.
Men judiska
ledarna var inte nöjda med
att ge föda de fattiga. De
gjorde makthavarna i samhället ansvariga för fattigdomen. Rabbinerna
ville inte acceptera att den fattige förblev fattig. Därför ville man förebygga.
Alla medel användes för att undvika att han blev ett objekt för välgörenhet.
Det är förnedrande. Därför var man
exempelvis emot penningspekulation som ökade fattigdomen.
Vid sidan av
synagogföreståndaren fanns det en förvaltare av allmosorna. Insamlingen
ägde rum i synagogan. Han hette vesm
htcd. Man skilde mellan den veckovisa insamlingen i kassakistan (kupa -
vpue) där de lokala fattiga
fick äta varje vecka, och "brickan" (hujn,) där alla
som behövde, i synnerhet främlingen kunde få ett dagligt mål mat.
C
Rabbinska texter om allmosor
Ben Yochanan levde i Jerusalem
på 100-talet före Jesus. Han sade:
Låt ditt hus stå vidöppet, låt de fattiga umgås i ditt hus Avoth 1:5a.
Hillel som
kanske var den stora rabbin som Jesus samtalade med i templet som tolvåring
lärde:
Ju mer Torah
- ju mer liv. Ju mer sittande (vid mästarens fötter
för att lyssna) - ju mer vishet. Ju mer rådgivning - ju mer förståelse. Ju mer allmosa - ju
mer fred. Avoth 2:7b
Simon den Rättfärdige
som levde på 200-talet f Kr sa:
Simon
den rättfärdige var en av den stora församlingen sista. Han brukade säga;
På tre ting är världen grundad: på Läran/Torahn, på gudstjänsten i
templet och på goda gärningar. Avoth 1:2.
En anonym
skriftlärd sa om sinnelaget
vid allmosegivning: Det finns
fyra sorters allmosegivare. Den som vill ge (själv)
men inte att andra ger. Han är missunsam (eg “hans öga är
ont” ). Den som vill att andra ger, medan han
själv låter bli. Han är missunnsam mot sig själv. Han som önskar ge
själv och att andra ger - han är from (eg “han är chasid”) . Han som inte ger och inte vill
att andra ska ge - han är ond. Avoth
5:13.
Mishna (= de äldstes
traditioner) föreskriver att man skulle lämna minst 1/60 del av skörden
av alla slags grödor för de fattiga. Under nödtider skulle det lämnas
mer! Man skulle "glömma" kärvar.
Sammanfattningen
är "du ska älska din nästa som dig själv"
3 Mos 19:18. (Andra
relationsregler som man inbegrep i den texten var att inte stjäla,
handla falskt, förtrycka
, dröja med betalning, ge orättvisa domar,
ta hänsyn till rika, tala
illa och hata sin broder.)
Handlingen måste
utföras med hjärtat och "naturligt" enligt fariséerna. Kärleken
är konkret, den uttrycks med handling mer än känsla.
ALLMOSOR I URKRISTENDOMEN
A
Jesu undervisning
I sin
undervisning i Bergspredikan förutsätter Jesus att hans lärjungar ska
praktisera allmosegivande. (Matt 6:1f )
Hans efterföljare följer samma praxis som i den samtida
judendomen. Men Jesus framhåller sinnelagets betydelse och att givandet
inte skulle vara skryt.
Inga
hedersplatser
I synagogorna
samlade man in allmosor varje sabbat. Tydligen vänder sig Jesus mot något
bruk i samband med den insamlingen. Det finns exempel från antika texter
där en donator som gett ett ansenligt belopp, fick sitta på
"talarstolen" som ett uttryck för hedersomnämnande.
Jesus tog en änkas
småmynt som exempel på stor givmildhet:
Han satte sig mitt för tempelkistan och såg hur folk lade ner pengar i
den. Många rika gav mycket. 42Så kom där en fattig änka och
lade ner två kopparslantar, alltså några ören. 43Då
kallade han till sig sina lärjungar och sade: ”Sannerligen, den där
fattiga änkan har lagt mer i tempelkistan än alla de andra. 44De
gav alla av sitt överflöd, men hon gav i sin fattigdom allt hon ägde,
allt hon hade att leva på.” Mark 12:41-44
B
Första församlingarna
I de urkristna
församlingarna förs samma syn på allmosegivande och nästan vidare som
Jesus bejakade.
Undret vid sköna porten
Lukas har en
dramatisk berättelse i början av Apostlagärningarna där de två
ledande apostlarna vandrar upp till templet för att delta i eftermiddagsbönen
i samband med tamidoffret.
I trappan vid
sköna porten bromsas deras snabba steg upp av en tiggare som ber om en sedaqa.
Han fick mer än han väntat sig - hälsan tillbaka genom Jesu uppståndelsekraft.
Petrus och Johannes gick upp till templet, vid tiden för eftermiddagsbönen.
2Då bars det dit en man som varit lam från födseln och som
man varje dag brukade sätta vid en ingång kallad Sköna porten, så att
han kunde tigga av dem som besökte templet. 3När han nu fick
se Petrus och Johannes på väg in bad han om en allmosa.
4De fäste blicken på honom, och Petrus sade: ”Se på
oss!” 5Mannen såg spänt på dem och väntade sig att få något
av dem. 6Men Petrus sade: ”Silver och guld har jag inte, men
vad jag har, det ger jag dig. I nasarén Jesu Kristi namn: stig upp och gå!”
7Så grep han honom i högra handen och reste honom upp, och
med ens fick mannen stadga i fötter och vrister. 8Med ett språng
var han på benen och började gå. Han följde med dem in i templet, och
han gick omkring och han hoppade och han prisade Gud. 9Allt
folket såg honom gå omkring och prisa Gud. 10Och när de upptäckte
att det var mannen som brukade sitta och tigga utanför templet vid Sköna
porten, fylldes de av bävan och häpnad över vad som hade hänt med
honom. Apg 3:1- 10.
Apg 7
Diakoni & Diakoner
Det är i
perspektiv av det judiska sammanhanget man ska se
inrättandet av socialt
hjälparbete i Jerusalemförsamlingen.
Vid denna tid, då lärjungarnas antal ständigt växte, började de
grekisktalande judarna klaga över att de infödda judarna åsidosatte
deras änkor vid den dagliga utspisningen. 2De tolv kallade
samman alla lärjungarna och sade: ”Det är inte riktigt att vi skall försumma
Guds ord för att ordna med måltider. 3Nej, bröder, välj ut
sju män bland er som har gott anseende och är fyllda av ande och vishet,
så sätter vi dem till sådana uppgifter. 4Då kan vi själva
ägna oss helt åt bön och åt ordets tjänst.” 5Alla de församlade
gillade förslaget, och de valde Stefanos, en man fylld av tro och helig
ande, Filippos, Prochoros, Nikanor, Timon, Parmenas och Nikolaos, en
proselyt från Antiochia, 6och förde dem fram till apostlarna,
som bad en bön och lade sina händer på dem. Apg
6:1-6.
Uppenbarligen
hade man matutdelning i Jerusalemförsamlingen. Varifrån hämtade man förebilden?
Var det bara församlingens änkor som
kom till den dagliga utdelningen, eller hade Jerusalems alla änkor
tillträde till borden? Var bakgrunden att församlingen var speciellt
fattig?
Lukas ger inte
fulla svaren. Även om man inte kan peka på direkta samband kan man ändå
konstatera att det finns paralleller mellan församlingens bespisning och
hjälpinsatser i övriga judiska samhället.
a. Rabbinska
texter, som visserligen är yngre än Nya testamentet, berättar om hjälpverksamhet
för fattiga. I synagogan samlade man in allmosor veckovis i en kista. Ur
den kassa fick fattiga hjälp
med dagliga måltider varje fredag. Varje fredag fick fattiga som bodde i
staden pengar motsvarande 14 måltider. Insamlingen gick till så att en
“uppsamlare” gick runt i husen och samlade in allmosor.
Daglig
matinsamling förekom också för att ge behövande ett mål mat. Fattiga
på genomresa kunde också få del av denna "matbricka". Pengar
ur kistan var däremot förbehållet de bofasta fattiga i byn.
Evangelierna bekräftar att tiggare inte var en ovanlig syn på Jesu tid.
Lukas skildrar
dagliga gemenskapsmåltider för änkor. Situationen är att de
grekisktalande änkorna känner sig förbigångna vid den dagliga
utdelningen. Systemet man känner till från rabbinska källor talar om
matutdelning på fredagar för fast boende.
Den kristna kärleksmåltiden
(agape) var givetvis öppen för
alla i församlingen. Men den ska knappast ses som en välgörenhetsservering.
I stället är det gemenskapen och glädjen i sig som fokuseras. Den
kristna måltiden var en fortsättning på Jesu måltid med syndare och
tullmän och naturligtvis sista måltiden med lärjungarna. (1 Kor 11:17-34
Brevet till Diognetus 5)
Paulus skriver
om gåvan att frikostigt dela med sig, ... att med
ett glatt hjärta visa barmhärtighet (Rom 12:8), och att han satt
i församlingen somliga att hjälpa. (1 Kor
12.28).
Ska man förstå
Lukas uppgift om egendomsgemenskapen i församlingen (Apg 2:44) som storhushåll? Bodde församlingen tillsammans och hade
gemensamma måltider?
I alla fall
hade esseerna en kollektiv gemenskap.
b.
esseernas gemenskapmåltider
Esseernas
dagliga gemenskapsmåltider påminner mycket om församlingen som Lukas
berättar om i Apg 2:42- 46.
Måltidsgemenskapen beskrivs som en daglig företeelse.
I esseernas
samhällen fanns en kista som administrerades centralt där man lade ner
sina gåvor. Två dagslöner per månad skulle man skänka. Det
finansierade hjälp åt änkor, föräldralösa barn och sjuka. I Qumran
praktiserade man egendomsgemenskap. En skillnad mot församlingen i
Jerusalem är dock att den inte var frivillig hos
qumranesseerna.
Hade man egendomsgemenskap
i den hebreisktalande delen av församlingen, men inte i den
grekisktalande grenen? Lukas avslöjar inte den saken.
Någon måste
haft ansvaret för pengarna. Både i Qumran och hos Filon i Alexandria känner
man till speciella "kassörer". Kanske var det en av uppgifterna
för de sju som utsågs. Apg 6:3f.
Diakoner
Traditionellt
har man kallat dessa sju för “diakoner”. Men ordet "diakon"
(diakonos)
finns inte i texten. Däremot substantivet "tjänst" (diakonia)
liksom verbet "att tjäna" (diakoneo).
Men det
förefaller som om deras funktion inte motsvarade uppdraget de
fick. De är snarare ledare. Stefanus apologet och Filippus evangelist.
Funktionen som
ledare för den grekisktalande grenen av församlingen och i synnerhet som
lärare i kombination med ansvar för de fattiga, liknar funktionen
"beskyddare" (mebaqqer)
i qumrantexterna. Han är lärare och har praktiska sysslor med barnhem
och änkor, liksom insamlingar.
Även om de sju
personerna som utsågs i Jerusalem alltså aldrig kallades “diakoner”,
känner vi till en sådan andlig tjänst från Paulus brev.
Första gången “diakon”
omtalas i Nya testamentet i
den meningen är Fil 1:1.
Brevet skrivs troligen i början av 60-talet. Men ordningen i församlingen
får antas gälla sedan grundandet omkring år 50.
Rom 16:1 talar om kvinnliga
diakonissan Foibe. Det är inte klart om Foibe hade en diakons tjänst
eller om hon hade ett tjänade sinnelag. Men även om det senare är innebörden,
frågar man sig vad tjänandet i så fall bestod i. Man ska inte utan
vidare läsa in senare tids funktion för diakonen i de nytestamentliga
texterna. Uppenbarligen hade Foibe en officiell avskild ställning i församlingen
i Kenkrea. Romarbrevet skrivs år 56 eller 57.
Av 1 Tim 3 , från mitten av
60-talet, kan man utläsa att diakonen ska arbeta med människor. De uför
hjälparbete där människor på olika sätt
får hjälp socialt, i form av
själavård, med rådgivning, genom hembesök och gemenskap.
Föreståndarens förmaning
Jesu halvbror
Jakob för vidare en inställning som man kan känna igen både hos Jesus
och i den övriga judendomen.
Den som menar sig vara from men inte kan tygla sin tunga
utan lurar sig själv, hans fromhet är ingenting värd. 27Men
att söka upp faderlösa och änkor
i deras nöd och hålla sig själv obesmittad av världen, det är en
fromhet som är ren och fläckfri inför vår Gud och fader. Jakob
1:26-27.
Jerusaleminsamlingen
De kristna församlingarna
kände ansvar för varandras välbefinnande. I samband med svälten i
Jerusalem år 47 sände församlingen i Antiochia hjälp till trosfränderna
i Jerusalem.
Vid denna tid kom några profeter från Jerusalem till Antiochia. 28En
av dem, som hette Agabos, lät genom Andens ingivelse förstå att en svår
hungersnöd skulle komma över hela världen — den inträffade också
under kejsar Claudius. 29Då beslöt lärjungarna att man
skulle sända understöd till bröderna i Judéen, var och en efter sina
tillgångar. 30De gjorde så och skickade Barnabas och Saul att
överlämna gåvorna till de äldste. Apg
11:27-30
Paulus hjälpte
de troende i Jerusalem . (Gal 2:10, Apg 24:17) Han organiserade insamling
i bl a Korint med “troslöftesoffer”.
När det gäller insamlingen till de heliga skall ni följa de anvisningar
jag har gett församlingarna i Galatien. 2Dagen efter sabbaten
skall var och en regelbundet lägga undan vad han har råd med, så att
inte insamlingen börjar först när jag kommer. 3När jag väl
är hos er skall jag förse dem som ni finner lämpliga med brev och
skicka dem till Jerusalem med er gåva. 4Om det visar sig bäst
att också jag reser gör jag sällskap med dem. 1
Kor 16.1-4 (2 Kor 1:16, 8-9).
En spontan
insamling i Mackedonien förekom
omkring år 56 som tre andra provinser anslöt sig till. Det var också
ett uttryck för samhörighet som de judekristna kände med judarna!
Men först
far jag till Jerusalem med hjälpen till de heliga. 26Makedonien
och Achaia har nämligen beslutat att göra en insamling för de fattiga
bland de heliga i Jerusalem. 27Så
beslöt de; de står ju också i skuld till dem. Ty eftersom hedningarna
har fått del av deras andliga goda är de i sin tur skyldiga att bistå
dem med det materiella. Rom
15:25-27.
Paulus
beskriver själv insamlingen som en allmosa i
Apg 24:17: Efter flera år kom jag tillbaka
till mitt folk för att ge allmosor och offra. För övrigt säger
inte Paulus mycket om allmosor.
Socialt arbete och gästfrihet
På samma sätt som Abrahams tält
hade fyra öppningar, kännetecknades
de första kristnas hem av
gästvänlighet. Marias hus. Apg
12:12. Lydias hem.
Apg 16:15, 40. Hebreerbrevet uppmanar till: Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har
haft änglar till gäster utan att veta om det. 3Tänk på dem som sitter i fängelse, som om ni var fångar
med dem. Tänk på dem som blir misshandlade, som om det gällde er egen
kropp. Heb
13:2-3.
Lukas berättar
om socialt arbete i Joppe. I Joppe fanns det bland
lärjungarna en kvinna som hette Tabita, på grekiska Dorkas. Hennes liv
var fyllt av goda gärningar och frikostighet mot de fattiga. Apg
9:36.
Pastoralbreven antyder att det
fanns ett organiserat omhändertagande av bl a änkor som inte hade någon
försörjning. Det är mot den bakgrunden man bör läsa 1 Tim 5:3-16.
För
att en änka skall räknas som änka måste hon vara minst sextio år och
får inte ha varit gift mer än en gång. 10Hon måste vara känd för goda gärningar: ha tagit sig an barn, visat gästfrihet,
tvättat de heligas fötter, bistått nödlidande — ja, på allt sätt
vinnlagt sig om att göra gott.
1 Tim 5:9-10.
Att församlingen hade tagit
ett försörjningsansvar framgår av
vers 19: Om någon
troende kvinna har änkor att sörja för skall hon ta hand om dem själv
och inte lägga bördan på församlingen, som måste sörja för dem som
är verkliga änkor.
ALLMOSOR I FORNKYRKAN
Omsorgsarbete i
organiserad form eller individuellt var en naturlig del i de första
generationernas kristna. Det var ett arv från synagogan och en självklarhet
i Jesu undervisning.
I den
efterapostoliska perioden fortsatte kristna att ge allmosor. Givandet
kunde vara individuellt, som exempelvis Klemens
av Alexandria skriver om , eller
organiserat. Det senare var vanligare.
I Syrien omkring år 100 - Didache
I den kristna
“församlingsmanualen” Didache från omkring år 100, kan man läsa
hur man borde ge allmosor .
Bli
inte en sådan som sträcker
fram handen för att ta men som drar tillbaka den när det gäller att ge.
Har du förtjänt något med dina händer, skall du ge en lösepenning för
dina synder. Tveka inte att ge, och klaga inte när du ger, ty du skall
veta vem som är lönens goda givare. Vänd dig inte från den som behöver,
dela allt merd din broder och kalla inte något ditt eget. Didache
4,5-8.
I Rom uppmanade
Klemens vid ungefär samma tid att ge till de fattiga: Den
starke skall stödja den svage och den svage se upp till den starke. Den
rike skall hjälpa den fattige, och den fattige får tacka Gud för att
han fått någon som kunde hjälpa honom i hans nöd.
1Klem 38,2.
Rom omkring år 150 -
Justinos Martyren
Församlingen
som samlades en gång i veckan tog upp en frivillig kollekt för sådana
som behöver hjälp. Pengarna förvaltades av "ordföranden"
eller biskopen. Han är
“patron” för de behövande.
De välbärgade
som så vill avsätter var och en som man vill. Det som samlats in läggs
ner hos föreståndaren. Han tar hand om föräldralösa och änkor, sådana
som genom sjukdom eller annat önskar hjälp och de som är i bojor och de
främlingar som är flyktingar. Alla sådana är i hans hand och har
blivit beskyddare. 1 Apol 67,6-7
De som inte
kunde vara närvarande vid
sammankomsten fick besök av diakonerna. De
hade till uppgift att göra hembesök och distribuerade
allmosorna.
Justinos visar
att välgörenhet var välorganiserad bland de kristna i mitten av andra
århundradet. Den var regelbunden organiserad av församlingen.
Kartago omkring år 200 -
Tertullianos
Tertullianus
berättar om månatliga insamlingar för välgörenhet till sjuka och
olika behövande som exempelvis fängslade och de som var förvisade till
slavarbete i gruvorna.
Tertullianus hävdade
angående agapemåltiden - som från mitten av andra århundradet skilts
från nattvarden - att den var till för de fattiga. Där har alltså
skett en glidning av innebörden av kärleksmåltiden.
300-talet - Eusebius,
Chrysostomos & Julianos
Den
individuella omsorgen och allmosegivningen gjorde starkt intryck på
omgivningen berättar kyrkohistorikerna och biskopen Eusebios. ( HE
7.22.1-10)
Eusebius berättar
kristnas engagemang i samband med pest
och svält som härjade i början av 300-talet.
De
(kristna) var de enda som i detta läge visade medkänsla och människokärlek
i handling. Dagen igenom höll de ut med att sköta de sjuka - det fanns
otaliga som saknade vård - och med att begrava de döda. Andra samlade svältande
från hela staden och delade ut bröd åt alla. Saken blev känd för alla
människor och de prisade de kristnas Gud. Överbevisade av gärningarna
erkände de att endast de kristna var fromma och gudfruktiga.
Eusebius Kyrkohistoria 9.8.14
Kristna
som föredömen
I ett brev år
362 till överste prästen över provinsen Galatien, klagar kejsar
Julianus att hedningarna inte tar efter de kristnas dygder. Det som ger de
kristna framgång, menar han var att de tog hand om främlingen, vårdade
gravar av de döda och hade hög moral. Han beordrade att hotell skulle
byggas så att främlingen skulle kunna övernatta. Även de utan pengar
inbjöds att stanna.
Julianus
uttryckte också att hedningar skulle i likhet med de kristna skänka
frivilliga gåvor till behövande, till hjälplösa och fattiga. “Ingen
jude behöver tigga” sa Julianus. Från judarna fick de kristna förebilden
att ge.
Chrysostomos
ledde insamlingar i den församlingen
som han hade ansvaret för i Antiochia på 300-talet. Han drev detta
arbete hårt och nådde resultat. Men han var ändå inte nöjd.
DE
SOM INTE GER ALLMOSOR
Rabbinerna
kallade de snåla som inte ville ge generöst för de som har ett “ont
öga”.
Den tidiga
kristna litteraturen känner till sådana som inte ger allmosor,
exempelvis gnostikerna.
Igantius av
Antiochia (omkring år 117) klagar över sådana som inte bryr sig om de
som har det svårt.
Kärleken
bryr de sig inte om, inte heller änkan eller den faderlöse eller den nödlidande,
den fångne eller den frigivne, den hungrige eller den törstige.
Ig Smyrn 6,2.
Barnabas brev
som ingår i skriftsamlingen Apostoliska Fäderna och kom till omkring år
100, kritiserar människor som inte tar sig an hjälpbehövande. De
tänker inte på änkor och faderlösa, är inte beredda till gudsfruktan
utan till ondska: Barnabas
kap 20:2.
Barnabas
uppmanar till generositet: Bli inte sådan att du räcker ut händerna för att ta emot
men drar undan dem från att ge. Barnabas
brev 19:9.
MISSBRUK
AV ALLMOSOR
Origenes som föddes
i Alexandria omkring 185 e Kr menade att man borde undersöka orsakerna till fattigdom. Han förordade
att man tog reda på behovens omfattning, exempelvis antalet barn
som behövde hjälp.
Didache
uppmanar att ge till behövande. Men
där uppmanar man också att inte ge urskillningslöst. Det visar
att det förekom missbruk.
Ge
åt var och en som ber dig och kräv det inte tillbaka, ty Fadern vill att
man skall ge åt alla de gåvor man fått av honom. Salig den som ger
enligt budet, ty han är fri fråpn skuld. Men ve den som tar emot! Om någon
tar emot därför att behöver det, skall han gå fri från skuld. Men den
som inte behöver skall avge räkenskap om varför han tog emot och till
vilket ändamål. Han skall komma i fängelse och förhöras om vad han
har gjort, och han slipper inte ut förrän han har betalt det sista öret.
Om detta heter det: “Låt din allmosa svettas i dina händer tills du
vet till vem du ska ge”. Didache
1,5-6,
TIONDEGIVANDE
& DONATIONER
Tiondegivande
var vanligt under antiken. Judar gav exempelvis en tiondel av inkomsten
till Jerusalems tempel. Bland hedningar i den romerska världen var det
vanligt att ge tionde av inkomst från affärer såväl som från krigsbyte.
I Nya
testamentet sägs ingenting
om att troende ska ge tionde till församlingen. Iraeneus jämför tionde
med att man i Nya testamentet ska ge allt. Kyrkofadern
Klemens identifierar tiondet med förstlingsfrukten.
Men enligt de
s.k. apostoliska konstitutionerna (från
300-talet) är det skillnad mellan förstlingsfrukten och tiondet. Förstlingen
tillfaller biskopen, presbyterna och diakonerna medan tiondet är avser änkorna
och de föräldralösa.
Jesu
ekonomi
Jesus fick ekonomiskt
stöd för sin tjänst genom donationer. Lukas berättar om förmögna kvinnor
som sponsrade Jesus och lärjungarna. Med honom följde
de tolv 2och några
kvinnor som hade blivit botade från onda andar och från sjukdomar:
Maria, hon från Magdala, som sju demoner hade farit ut ur, 3Johanna,
hustru till Herodes förvaltare Kusas, Susanna och många andra, som alla
hjälpte dem med sina tillgångar.
Luk 8:1-3
Principen att
s.k. patroner tog “klienter” till sig och ställde dem under sitt
beskydd och gav ekonomiskt stöd, var ett känt system under antiken.
Frivillighet
var den princip som hyllades från första tid. (2 Kor 9:7) Justinos skriver omkring år 150 e Kr, att gåvan ska vara av
fri vilja. Tertullianus säger uttryckligen att gåvor inte är avgifter.
Gåvan skulle
vara månatlig, enligt Tertullianus. Liknande månatliga givare förekom
bland de hedniska begravningsföreningarna i hans samtid. Den som dog utan
att ha betalat några månaders avgift fick inte ut något på "försäkringen".
Insamlingar var
inte unikt för de kristna. Insamlingar gjordes vid templen för de
dagliga offren. Tiggarpräster förekom inom orientaliska religioner.
Tertullianus
berättar att hednatemplen klagar över dåliga donationer. Inkomster till
templen kom från gåvor, avgifter, souvenirer och tionden.
Det var vanligt
med allmosor s.a.s. in natura, dvs gåvor i form av säd till dem som behövde.
Församlingar i exempelvis Alexandria i Egypten och Rom
distribuerade till behövande varje månad. Det förekom även att man gav
bröd i stället för säd. Det berättas från
Rom omkring år 275.
Statsbidrag
När Kyrkan
blev statens religion blev församlingarna
mottagare av statliga medel. I samband med en hungersnöd på
300-talet donerade kejsare Konstantin säd till kristna församlingar för
att de i sin tur skulle distribuera den till fattiga, änkor bland folket
och till kyrkans folk.
Dessa pengar
orsakade ibland rivalitet och osämja. Även oegentligheter förekom. Med
detta blev kyrkan alltmer beroende av statliga medel. Gåvogivandet täcker
inte församlingarnas budget. “Offervilligheten” gick också ner.
DIAKONER
& DIAKONISSOR
I fornkyrkan känner man till
kvinnliga diakoner. Med tiden utvecklas ämbetena med Präst (presbyter) och Diakon (diakonos)
som församlingens två ledare. Diakonen var underställd prästen.
I skriftsamlingen Apostoliska Fäderna från perioden 90-150, är diakonen förknippad
med biskopen eller äldste. Diakonerna
sågs som medhjälpare till de andliga ledarna i församlingen. De förkroppsligade
den tjänande attityden hos Jesus genom att betjäna.
Diakonerna delade ut
nattvarden, döpte och tjänade i agapemåltiden. De var vaktmästare och
ordningsvakter. Likaså administrerade de hjälparbetet med änkor och föräldralösa.
Andra funktioner var att de hälsade på i fängelser, var sändebud för
församlingen i olika ärenden. Diakonernas syssla var också att förvalta
församlingens egendom och ansvara för begravningar. Man vet att diakon i
senare kristen tradition står för dem som arbetade med fattiga.
Avslutning
I Bergspredikan
förutsätter Jesus att hans lärjungar ger allmosor. Det var naturligt
att föra vidare det judiska bruket att engagera sig för dem som led nöd.
Men Jesus framhåller att givandet ska ske av ädla motiv!
Att Jesu efterföljare
bejakade Jesu uppmaning är omvittnat både i Nya testamentets skrifter
och olika tidiga kristna dokument. Socialt arbete var ett naturligt och självklart
sätt att gestalta det andliga livet. Det gällde både individuellt och i
organiserad form genom kristna församlingar.
De hade något
att ge till de behövande. Man tog sig an tiggaren och lät hemmen vara öppna.
Man bjöd dem som inte kunde bjuda tillbaka. De odlade
genuin människokärlek.
Allmosegivande
och socialt engagemang är tillämpa budet om att älska sin nästa som
sig själv. Det är att se Guds avbild i den människa man möter.
Göran
Lennartsson
Jerusalem, nov
MM
| 
