Hur får församlingen se ut? |
DARASH
SKRIFTSERIE 3 Församlingen &
Synagogan av Göran Lennartsson. Del 6. 6. HUR FÅR EN FÖRSAMLING SE UT? -
Vad menas med kristen församling? - Vad är
dess väsen? - Varför
definieras församling olika i olika traditioner? - Är
kyrkorummet heligt? 1. FÖRSAMLINGENS URSPRUNG Olika sociala sammanslutningar under antiken Under antiken fanns det olika modeller för social gemenskap utanför familjen. Man kan jämföra dem med den kristna församlingen. a - collegium - klubbar av olika slag b - ekklesia - folkförsamlingen, formell och frivillig samling av fria medborgare. Den politiskt beslutande församlingen i klassiska Grekland c - eranoi - sammanslutning d - thiasos - sällskap för exempelvis Baccuskulten och Mithraskulten e. - filosofiska skolor, exempelvis stoiker, epikureer, skeptiker m.fl. Men det är inte i någon av dessa sammanhang man finner bakgrunden till den kristna gemenskapen. Rötterna till den kristna församlingen är Gamla testamentet och den judiska synagogan. Inte “hus” - utan hus”församling” I antiken spelade “hus” (oikos) , “familjen” en viktig roll. Nya testamentet berättar om att hela “hus” kom till tro. Så exempelvis Lydia: När hon nu lyssnade, öppnade Herren hennes
hjärta så att hon tog till sig det som Paulus sade. 15Hon och alla i hennes hus blev döpta, och sedan bad hon
oss: ”När ni nu har blivit övertygade om att jag tror på Herren, kom då och bo
hos mig.” Och hon gav sig inte. Medlemmarna i ett “hus” var de som bodde under samma tak, i princip kärnfamiljen. I Lydias fall vet vi inget om man och barn. Men som företagare hade hon säkert anställda, tjänstefolk, kanske främlingar på besök, änkor, föräldralösa barn som hon tog sin an och eventuella daglönare. De ingick i så fall i “huset”. Husets herre - i det här fallet Lydia - var “patron” för dem som bodde hos henne. De var “klienter”. “Patron - klient” relation var reglerad med en ömesesidig lojalitet. För klientens del förväntningar på beskydd och ekonomisk ersättning (uppehälle) från patronen. Samtidigt är klienten skyldig att vara lojal mot sin herre/patron. Man ska lägga märka till att den kristna gemenskapen kallades aldrig “hus”. I stället används det grekiska begreppet ekklesia om församlingen. Ordet “församling” Ordet ekklesia var i sig neutralt och “sekulärt”. Under klassisk grekisk tid kallades de fria männen i en stad till sammanträde som kallas ekklesia. (“den som är utkallad”). Men när Nya testamentets författare använder ordet ekklesia hämtas innehållet framför allt från Bibeln. I den grekiska översättningen av Gamla testamentet som kallas Septuaginta (LXX) använder ordet ekklesia där den hebrieksa orginaltexten har qahal. Och qahal betyder den gudstjänstfirande församlingen. Exempelvis 5 Mos 31:30. Och Mose föredrog inför Israels hela församling (ekklesia i LXX) följande sång Det är här man finner församlingens rötter. Ingenstans antyds att församlingen sett skulle ha fötts Pingsten år 30. Lukas skriver i stället att de troendes antal ökades. Lukas använder inte ens ordet församlng i detta sammanhang. De som tog till sig hans ord lät döpa sig, och
den dagen ökade de troendes antal med inemot
tre tusen. Församlingen hade alltså kommit till redan före den judiska Veckofesten (Pingsten). Lukas anknyter medvetet till det andliga arvet och rötterna i GT. Teologiskt sett är det ingen ny gemenskap som uppträder, utan en fortsättning på gemenskapen av troende från gamla förbundets tid. Församlingen
i Gamla testamentet I den grekiska översättning av Gamla Testamentet som man bäst känner till - Septuaginta - motsvaras det hebreiska substantivet för "församling" (qahal) av det grekiska ordet ekklesia. För att förstå innebörden av begreppet ekklesia ska man alltså inte gå till den klassiska grekiska betydelsen, utan till hebreiska språket och Gamla Testamentet. Försök att förklara församlingens bakgrund i antikens klubbar och andra sammanslutningar ger inte någon förståelse av församlingens väsen. Möjligen får man en jämförelse av hur social gemenskap och olika mötesformer kunde te sig under antiken. Synagogan & Synagogans möte Men mellan den judiska synagogans gudstjänst och den urkristna sammankomsten råder det ett direkt samband. Inte bara synagogans form utan också dess innehåll togs över av de första kristna. Det var naturligt eftersom Jesus själv gått före och visat vägen. Han sanktionerade synagogan möte som en gudomlig institution genom att själv deltaga i den. (Matt 13:54, Mark 1:21, 39. Lk 4:16ff ) Han kom till Nasaret, där han hade växt upp, och
på sabbaten gick han till synagogan, som han
brukade. 2. FÖRSAMLINGEN & PINGSTDAGEN Lukas sammanfattar den första församlingens möten under den första tiden med orden: Och de deltog troget i apostlarnas
undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna. Församlingen möttes dels enskilt i hemmen, dels i templet. Atmosfären vid de kristna sammankomsterna var glädje. Lukas betonar glädjen i Gud - salighet och rus. Enheten var också kännetecknande, men för övrigt skriver han ingenting om nya uttrycksformer för sammankomsterna. Både formen för mötena och innehållet var alltså i princip bekant för människorna i den första församlingen. Det var ett arv från synagogan. Livet i en “judekristen” församling Det är intressant att ta del av hur en församlingsföreståndare skildrar sin församling. Fram till år 135 e Kr, då judarna drevs bort från Jerusalem och den judekristna församlingen ersattes med en hednakristen, leddes församlingen av judar. Kyrkohistorikern Eusebios ger följande lista på församlingens pastorer i sin Kyrkohistoria (EH iv, 5.) han kallar dessa 15 ledare för biskopar (episkopos). Jakob, (Herrens broder) Symeon, (son till Klopas, Jesu farbror, kusin till Jesus. Förmodligen ledaren under kriget mot Rom åren 66-70. Han leder församlingen till Pella och för den tillbaka till Jerusalem efter krigets slut.) Justus, Sackeus, Tobias, Benjamin, Johannes, Mattias,
Filippos, Seneca, Justus, Levi, Efres, Josef och Judas Längsta tiden som föreståndare innehade Jesu (halv)bror Jakob. Han blev något av ansikte för församlingen efter att Petrus lämnat Jerusalem år 42. Han beskriver den hjord som han var herde (pastor) för på följande sätt. Detta sker omkring år 58 e Kr , ca 25 år efter Pingstundret. Medlemmarna var alla praktiserande judar. De hade inte lämnat sin judiska identitet; ”Du vet, broder, att det finns tiotusentals
troende bland judarna, och alla håller de strängt på lagen. Genom det brev han lämnade efter sig vet vi också med vilka begrepp och ord han beskriver församlingen. Han kallar den inte kyrka utan synagoga! Formen för sammankomsten som antyds i samma brev är gemensam för synagogans. Tänk om det i er synagoga kommer in en man med guldringar på
fingrarna och vita kläder och samtidigt en fattig man i smutsiga kläder. 3Om
ni då bara har ögon för den finklädde och säger till honom: ”Här är en bra plats för dig”, men till den
fattige: ”Ställ dig där borta”,
eller ”Sätt dig på golvet vid mina
fötter” — Jakob för vidare den syn församlingen i Jerusalem hade från första tiden. Det var samtidigt en ny gemenskap som anknöt till och var en fortsättning av något gammalt. Man såg inget behov ava att bryta med det judiska sammanhanget. Låt oss gå tillbaka till Pingstdagen år 30. Församlingens väsen Lukas framhåller att atmosfären vid församlingens sammankomster kännetecknades av glädje. Det var en “upplevelsekristendom” präglad av Andens manifestation och den andliga substansen från Ordets förkunnelse. De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje. Synagogans gudstjänst blev huvudinnehållet i den kristna sammankomsten. Detta gäller även efter brottet mellan synagogan och församlingen. Man skulle därför kunna påstå att de första kristna utgjorde en "Kristen Synagoga" - både till form och innehåll. Det nya bestod i att Skriften fått sin uppfyllelse i Jesus. Därför blev hans undervisning ett inslag i gudstjänsten, liksom förkunnelsen om vad han gjorde 3. SYNEN PÅ FÖRSAMLINGEN FÖRÄNDRAS Under Nya Testamentets tid var en församling gemenskapen mellan troende och pånyttfödda kristna, döpta till Kristus, som möttes regelbundet till andlig gemenskap. Kännetecknande för sammankomsterna var Jesu egen närvaro genom Anden. Var och en deltog aktivt. Inte bara utsedda ledare eller ett invigt prästerskap var aktiva. Både församlingens väsen och mötets form förändrades generationerna efter apostlarna. Det finns säkert en rad orsaket till den förändringen. En av orsakerna är den hednakristna dominansen efter år 66 e Kr. Efter att Jerusalem förlorade sin ställning som den kristna rörelsens nav, i samband med judiska upproret år 66 e Kr. kommer hednakristna centra att leda och dominera utvecklingen. En annan orsak till att synen på församlingen förändrades, var den kraftiga expansionen av Kristendomen som ägde rum under 200 talet e Kr. Successivt släpptes en del av ideal som apostlarna initierat. Omvändelse och pånyttfödelse fick delvis en ny innebörd. Den karismatiska kristendomen som präglade första generationernas kristna falnade och alternativa synsätt på församlingens växte fram. Det som sker är a)
en utveckling mot fastare kyrklig organisation, b) teologisk motivering av den nya strukturen och c) att olika teorier om Kyrkans väsen dess helighet och relation till omgivningen skapas. När det gäller församlingarnas struktur kom biskopen att ses som garanten för den sunda läran. Den tendensen märks redan i början av 100-talet, exempelvis hos ledaren för församlingen i Antiochia, Ignatius. Ignatius betonar biskopsämbetet för sammanhållningen. Hotet utgörs av den gnostisika rörelsen. Genom att hålla fast vid den sanna läran - som garanteras av biskopen - kan kyrkans medlemmar undvika att komma vilse. Så här skriver Ignatius I ett brev till Efesierna kap 6:2. Det står alltså klart att man bör betrakta biskopen som Herren själv. Biskopen blir så småningom
representanten för den sanna apostoliska traditionen. Under tredje århundradet
garanterar biskopen att - Kyrkan är helig och
allmännelig Kyrkoledarna under fornkyrkans tid beskrev församlingens väsen utifrån olika infallsvinklar. Värderingarna styrdes givetvis av den situation man levde i och de värderingar man stod för, eller om man så vill, av den kristendomssyn man representerade. Fyra grundhållningar påverkade den form olika kyrkostrukturer tog sig uttryck i: (a) RIGID KRISTENDOMSSYN Var församlingen en gemenskap av utvalda på jorden? I så fall ska ett stängsel av regler och renhetsregler särskilja de troende från omgivningen. (b) LIBERAL SYN numerus episcoporum (biskoparnas sällskap) Är församlingen en "skola för syndare" där frälsningen förmedlas av ett prästerskap genom sakrament? Då är det klassiska omvändelsekravet inte så nödvändigt. (c) SAKRAMENTAL Är församlingen ett erbjudande om frälsning genom andliga krafter i sakramenten? I så fall är den sant ordinerade prästen avgörande, liksom kyrkans hierarki.. (d) KARISMATISK ecclesia spiritus per spiritalem hominem (en församling i Anden av andliga individer) Är den kristna församlingens väsen en gemenskap av människor som lämnat det gamla livet och funnit ett liv i Andens kraft? Då är den Helige Andes manifestationer i sammankomsterna betydelsefulla. 4. FEM MODELLER OM KYRKANS VÄSEN Under andra århundradet av kristendomens historia kan man urskilja fem modeller för vad som konstituerar den sanna kyrkan. Här följer en översikt av "Kyrkans" framväxt under perioden 150-400 e.Kr. Det jag försöker beskriva är inte fem identifierbara samfund. Inte heller är det strukturer som följer varandra kronologiskt eller som kan identifieras på alla platser. Snarare är det trender som inte kan renodlas men som i varierande grad har präglat olika delar av kristenheten under den period man brukar kalla Fornkyrkan. 1. RÄTT LÄRA AVGÖR Tertullianus (död omkring 200 e.Kr.) och Irenaeus (115-202e.Kr.) framhåller biskopen som garant för kyrkans enhet genom den lära de förmedlar. Andens boplats är garanterad av den obrutna kedjan av biskopar som förmedlar undervisningen från apostlarna (apostoliska successionen). Ingen manifestation av Anden på det sätt Paulus undervisar om är i sig nödvändig. 2. TROENDEFÖRSAMLINGEN Man kan möjligen skönja två typer av troendeförsamlingar. A. Rigorös ortodoxi. Hippolytus i Rom (170-236) företräder en sträng kyrkosyn. Kyrkan ser han som "en heligt samhälle av dem som lever i rättfärdighet". Här finns inget utrymme för syndare och villolärare. Avfällingarna ska uteslutas. Novotianos i Rom (omkring 250) och opponent till Kyprianos i Kartago (200-258 e Kr) och menade att Kyrkan skulle bestå av "idel heliga". Kyrkan är helig , inte bara på grund av sakramenten, utan genom att dess medlemmar är aktivt heliga. De tillämpade en konsekvent "renlärig" hållning och lät inte avfällingarna komma tillbaka. Men hans samfund fick inte så stor spridning. Tertullianus i Karthago (omkring 200). Under de sista åren av andra århundradet växte församlingarna i Nordafrika lavinartat. Vad som orsakade tillväxten har inte historikerna svaret på. Det var en rörelse dels i protest mot Roms gamla religion och styre, dels med identitet och ryggrad från Tertullianus förkunnelse. Uppenbarligen appellerade den till folksjälen. Nordafrikansk kristendom var känd för "ris" och en anda av dödsförakt - en martyrkyrka. "Martyrernas blod är kyrkans utsäde" är ett uttryck som Tertullianus gått till historien med. De kristna såg sig som en gemenskap av de kallade som ständigt väntade den yttersta dagen. “Det är en gemenskap som föder sig på Guds Ord och i bönen väntar på Ängelns basun”, skriver Tertullianus. Medlemmarna skulle leva rent. Man trodde på Andens dagliga ledning och blandade inte samman Församlingen och Världen. Förföljelsen mot
kristna och judar genom kejsare Septimus
Severus åren 202-3 ger en förstahandsinformation på kristendomens kvalitet i Karthago.
En av ungdomarna i församlingen förde dagbok i fängelset. Från fösta stund, skriver
hon, jag kom till fängelset kände jag
Andens ledning. Dopet var ett dop till Jesu död och hennes längtan var bara att få lida
för Kristus. Hon skriver att hon fylldes av den Helige Ande och fick visioner om
paradiset. Till och med konverserade hon med Jesus. När de tågade in på arenan i
amfiteatern i Karthago , gick de B: Karismatisk gemenskap: Tertullianus kom i konflikt med Kyrkans män både i Karthago och Rom och anslöt sig till montanismen omkring år 207 e.Kr. Montanismen var en karismatisk rörelsen med Montanus som upphovsman och hade sin största framgång i Nordafrika. Tertullianus (som anslöt sig till montanismen) uttrycker en syn på kyrkan som Kyprianos liksom Donatos senare skulle gilla. Kyrkans natur är för Tertullianus Andens rena och obefläckade församling med medlemmar präglade av Anden. Han söker också lösa upp skillnaden mellan präster och lekmän. Han hävdade att alla måste kännetecknas av Andens liv. Efter dopet ska den kristne undvika uppenbara synder. Man har möjlighet till upprättelse en gång efter dopet! Montanisterna förnekade varje möjlighet till upprättelse för troende efter dödssynder, dvs avguderi, mord och äktenskapsbrott. Det var en uppfattning som delades av Hippolytus i Rom. 3. KYRKAN SOM EN SKOLA Troligen av mer pragmatiska skäl utvecklas en uppfattning av Kyrkan som en skola för syndare. Modellen är betingad dels av den massiva anslutningen till Kyrkan under senare delen av 200 talet, dels en mer "anpassad" liberalare teologi. Omvändelsekravet försvinner eller omdefinieras. Utifrån Jesu liknelse om ogräset, motiverade man att syndare kunde leva i församlingen tillsammans med de fromma. "Noa hade både rena och orena djur blandade i räddningsarken", resonerade man. Påven Callistus (217-222) var Hippolytos motståndare och liberal i sin församlingssyn. Han godkände skilda biskopar, präster och diakoner. Han kunde bryta romersk lag och förorda äktenskap mellan överklasskvinnor och slavar. Han gav även dem som begått dödssynder en andra chans. Motiveringen var Joh 8 där Jesus ger upprättelse för äktenskapsbryterskan. 4. DEN OSYNLIGA KYRKAN Som väntat är de starkt filosofiskt påverkade teologerna i Alexandria mest sysselsatta med de osynliga. Den sanna församlingen ser de som osynlig och andlig. Det ideala och fullkomliga tillhör av naturen den eviga världen. De som förvaltar apostlarnas undervisning och tillhör den osynliga församlingen är de som predestinerats till saligheten och lever av mjölk från "Logos". Den jordiska synliga och ofullkomliga församlingen är en kopia av den himmelska och fullkomliga, menar exempelvis Klemens. Bara den andliga församlingen är Kristi mystiska kropp. Påverkan av grekisk filosofi är uppenbar. 5. BISKOPARNA KONSTITUERAR KYRKAN Kyprianos teologi om församlingen dominerade i väst fram till Augustinos på 400 talet. Hos Kyprianos som var biskop i Karthago (200-258) är kontrasten skarp till Alexandria. För Kyprianos är själva utgångspunkten att församlingen är en andlig storhet. Han resonerar utifrån samhällslivet och gör tillämpningar i Kyrkan från romersk lag. Kyprianos församlingssyn är starkt påverkad av konflikten som rådde angående hur man skulle göra med de som avfallit under den svåra förföljelsen, men sedan ville ha upprättelse. De så kallade Novotianerna ( 2A ovan) var hårda mot dem som avfallit under förföljelserna. Kyprianos försökte hitta ett alternativ där han kunde hävda Kyrkans enhet men slippa en rigorös ortodoxi. Lösningen finner Kyprianos i att Kyrkan faktiskt är en enhet och att den manifesterar sig i Kyrkans hierarki - biskoparna. De representerar menar han apostlarna och står i deras ställe. Genom apostoliska successionen är de apostlarnas efterträdare. Tillsammans utgör de ett kollegium. Kyrkans väsen är den apostoliska närvaron representerad genom biskoparna och det är de som håller samman Kyrkan. Varje biskop har fullmakt att själv avgöra teologiska spörsmål, exempelvis vilka som skulle upptas i församlingen efter avfall. Samtidigt hävdade han att varje biskop måste respektera andras åsikter. Att ifrågasätta biskopen är att ifrågasätta Gud. Biskopen bär Anden. I kraft av sitt ämbete är biskopen bärare av Anden och ämbetet konstituerar Kyrkan. De ansåg sig ha en överordnad ställning jämfört med "pneumatikerna" - karismatikerna. En annan faktor som bidrog till Kyprianos hierarkiska modell på Kyrkan är nattvardssynen. Eucharistin uppfattades som en offerhandling och biskopen är den som på Kristi vägnar bär fram ett offer till Gud. Biskopen är Kristi ställföreträdare och församlingens överhuvud. Därför kan det bara finnas en biskop i en församling och han konstituerar enheten. Dopet som förrättats av kättare var för Kyprianos inte giltiga. Den pånyttfödelsens ande som dopet ansågs meddela, kunde enligt Kyprianos bara förmedlas av biskopen. Kättardopet var utan verkan eftersom dopförrättaren inte hade Anden. Stefan biskop i Rom (254-257) hade en avvikande uppfattning. Kättardopet var giltigt resonerade han, om det utförts i treenighetens namn. För honom var det viktigaste vattnet och Jesu instiftelseord.. Konflikten gällde i grunden synen på a) det andeinspirerade episkopatet och b) själva ämbetet som institutionen. Kyprianos myntade uttrycken - "Den kan inte ha Gud till sin Fader som inte har Kyrkan till sin Moder" och "Det finns ingen frälsning utanför Kyrkan" (salus extra ecclesiam non est) Fram till Urkristendomen Det andliga livet kom med tiden att ta sig uttryck i olika former. Man ska akta sig för att måla bilden av Kyrkans historia så mörk att “himlajusen” av Guds barn inte längre lyser. Den utmaningen återstår - Fram till Urkristendomen! Göran Lennartsson Jerusalem URVAL AV KÄLLOR Kelly, J.N.D. Early Christian Doctrines, London
1975
|
|
|
Copyright © - Darash - All rights reserved |
|
|
