Galaterbrevet 6:1-18 |
|
Kapitel 6:1 - 18 6
Bröder, om någon ändå skulle ertappas med en
överträdelse, skall ni som är andliga människor visa honom till rätta,
men gör det med ödmjukhet, och se till att du inte själv blir frestad. 2Bär
varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag. 3Den som menar
sig vara något, fast han ingenting är, bedrar sig själv. 4Var
och en skall pröva sina handlingar och söka skäl till stolthet enbart
hos sig själv och inte hos andra. 5Var och en måste bära sin
egen börda. 6Men den som blir vägledd i ordet skall ha samma
del som sin vägledare i allt som är gott. 7Låt inte bedra
er, Gud lurar man inte: vad man sår får man också skörda. 8Den
som sår i sitt kött skall skörda förgängelse ur köttet, men den som
sår i anden skall skörda evigt liv ur anden. 9Låt oss inte
tröttna på att göra det som är rätt. När tiden är inne får vi skörda,
bara vi inte ger upp. 10Så länge det finns tid, skall vi därför
göra gott mot alla människor, framför allt mot våra trosfränder. Sammanfattning. Slutönskan 11Se här med vilka stora bokstäver jag skriver till er med egen hand: 12de
som vill skaffa sig anseende genom något yttre söker tvinga er till omskärelse,
bara för att de inte vill bli förföljda för Kristi kors. 13Dessa
som håller på omskärelsen bryr sig inte själva så mycket om lagen,
men de vill att ni skall omskäras, så att de kan berömma sig av det som
har skett med er kropp. 14Men jag vill aldrig någonsin berömma
mig av annat än vår herre Jesu Kristi kors, genom vilket världen är
korsfäst och död för mig och jag för världen. 15Omskärelsen
har ingen betydelse och inte förhuden heller, det är fråga om en ny
skapelse. 16Frid och förbarmande åt dem som vill leva efter
denna ordning, åt Guds Israel. 17I fortsättningen får ingen ställa till
besvär för mig, jag bär Jesu märken på min kropp. 18Nåd från vår herre Jesus Kristus åt
er ande, bröder. Amen. STRUKTUR 3.
KRISTEN
FRIHET 5:2 -
6
Rättfärdiggörelse
utan omskärelse 5:7 -
12
Låt ingen bromsa! 5:13 -
26
Anden & Köttet 6:1
- 10
Etiskt ansvar 6:11
- 18
Sammanfattning & Slutönskan vers
1 Undervisningen
från avsnitt 5:13-26 är tillämpningar av den tidigare undervisningen i
det praktiska livet. Här
finns åtta verb som uppmanar till handling. (Fem imperativer och två
konjunktivformer. Det
finns ingen fast struktur i avsnittet som följer (6:1-10).
I resonemanget flätas temat “fall-upprättelse” in i skilda
sammanhang: ödmjukhet, solidaritet, att dela med sig, sådd & skörd och uthållighet. a.
Förmana på rätt sätt “Överträdelserna”
(paraptoma) syftar troligen på
några av köttets gärningar (5:19-21)
Det är fråga om enskilda syndahandlingar där Guds bud överträtts,
men inte om ett “liv i synd”. Översättningen
ertappas
med
tar fasta på den aspekt i det grekiska ordet prolambano som innebär att syndaren upptäcks I sin syndautövning
- “att bli överraskad
med”. Aspekten “bli medveten om” finns också i ordet. Då innebär
det att någon medvetandegörs eller blir medveten om sin synd. Syndamedvetenheten
medför skuld och ånger hos en som begått handlingen. Därför
uppmaningen att vara ödmjuk och inte brysk. Den
som “är andlig”, dvs den som präglas av Andens frukt ska ta på sig
uppgiften att “föra tillbaka på vägen”,
och “ordna upp” det som gått snett.
Andliga ledare i församlingen ska präglas av Andens frukt. 1 Tim
3:1-13. Andligheten
kommer till uttryck i hur man handskas med människor, exempelvis i själavård.
Det är en andlig fråga att gå tillväga på rätt sätt. Det är
också en andlig fråga att visa den tillrätta som förbrutit sig. Det
finns en frestelse i att falla undan. Det kan vara av bekvämlighetsskäl,
personskäl eller en slappare attityd till synden, att se mellan fingrarna
på synd. Å
andra sidan får församlingen inte vara en övervakningsinstans där man
vaktar på varandra. Men där det föreligger uppenbar synd måste ledare
agera. Det är en del av det andliga ansvaret - att förmana och tillrättavisa.
Sättet
som människor behandlas vid “syndafall” avgör ofta hur fortsättningen
utvecklar sig. Den ledare som är vis vinner hjärtat. Tonläget ska vara
lågt, “ödmjukt”. Vem som helst kan falla! Hårdhet och fördömande
är inte evangeliets natur. Den
som ångrar sig ska kunna upprättas. Var barmhärtig, vill Paulus säga.
Du kan själv falla. Bed därför att du inte blir frestad själv och
faller. Se till att du inte utsätter dig för miljöer och faror som du
inte klarar av. Judiska
& urkristna “bud” “Överträdelse”
förutsätter ett regelverk som man förbryter sig emot. Torahn är den
norm som uttrycker Guds vilja. Det
sker lätt en sammanblandning av begrepp och tankar i detta sammanhang. För
de tio regler som den kristna traditionen kallas “Tio Guds bud” har
judar alltid bevarat det bibliska begreppet
“ord” (devar).
Man bör alltså tala om “de tio orden”,
om man vill hålla sig till bibelns terminologi. Men av
hävd har tillägget “bud” kommit med i sammanhanget. Det leder gärna
tanken i delvis fel riktning. Man kan t ex tänka på att det första
budet, “Jag är Herren som fört dig ut ur Egypten” som inte är
en förhållningsregel. Det är snarare ett löfte. När
judar talar om “bud” (mitzwah,
"bud, skyldighet, föreskrift eller god gärning") sker det mer i
teknisk mening. Varje mänsklig handling ses så småningom som en
lydnadshandling mot Guds vilja. I den
judiska traditionen från
tidig tannaitisk tid (200-talet), Rabbi
Simon ben Eliezer sammanfattas
Torahn i 613 bud (mitzwoth). Av dem är 248
positiva (en för varje lem i kroppen), 365 negativa (en för varje dag av
månåret). I
Moseböckerna förekommer flera begrepp i vad som inbegrips i mitzvah: chukkah
( statuter 2 Mos 27,21), mishpat
( ordinanser 5 Mos 4,5), ehut
(vittnesbörd 5 Mos 4,45), mishmeret
(observans 3 Mos 8,35) och torah
(undervisning 2 Mos 16,28). Torahn
är Läran, Uppenbarelsen som Gud gett Israel. Buden är reglerna som
talar om för människan hur
hon ska handla för att vara så som Gud vill att hon ska vara. Rabbinerna
tillämpade Torahn för varje
tänkbart tillfälle i livet. TORAHN a)
Vidare mening “Guds Ord” b)
Moseböckerna c)
Torahns tavlor med de tio orden som sammanfattar Moses undervisning. d) I
den fariseiska traditionen inkluderas även den “muntliga Toran” -
“de äldstes traditioner” som ansågs vara en muntligt lika bindande
undervisning från Moses som den skriftliga. (I vilken utsträckning den
muntliga Torahn var auktoritativ, var en del av konflikten mellan Jesus
och fariseerna. Som exempel kan ges tolkningen av sabbatsbudet.) DEKALOGEN Begreppet
Dekalogen om de tio etiska reglerna är kristen. Dyker upp för första gången
hos en kyrkofader som hette Klemens. Uttrycket “de tio orden” förekommer
tre ggr i Moseböckerna. Här har Septuagintaöversättningen hoi deka logoi
varifrån troligen begreppet dekalogen
kommer. Dekalogen
finns i två upplagor - 2 Mos 20:2-17 och 5 Mos 5:6-21. De tio orden
uppfattades av den antika judendomen som en sammanfattning av den
gudomliga uppenbarelsen till Israel. Även
Paulus, som argumenterar för ett “lagfritt evangelium” förutsätter
att de troende ska hålla sig till Guds bud. Det är avvikelser mot dem
han kallar “överträdelse” (paraptoma).
De kristna skulle alltså rätta sig efter Torahn! Denna
paradox har man i senare kristen tradition försökt lösa genom att bryta
upp Torahn i en etisk del (“morallagen” som fortfarande är bindande för
den kristne) och en ceremoniell (“kultisk lag”) som upphävdes i
Kristus. Paulus
egen lösning på paradoxen är att “lagens gärningar” gäller de
hednakristnas frihet att förbli hedningar, och att Andens frukt är
uppfyllelse av Torahn. vers 2 b.
Hjälp varandra (v.2-5) Det är
naturligt för kristna att hjälpa varandra. Den som är andlig ska bära
de svagas bördor i sann solidaritet. Rom
15:1-3a Att bära
andras bördor är en gudomlig egenskap. Ps 55:23. Jesus bar våra synder.
(1Pet 5:7) -
Vad handlar det rent konkret om - vilken typ av “börda” tänker
Paulus på? Kyrkofadern
Origenes från Alexandria i Egypten som levde under andra halvan av
100-talet, menar att Paulus avser kroppens bördor. Det är
inte lätt att få vägledning i vad Paulus egentligen avser. Men ordet
som Paulus använder (baros),
avser något tungt som man bär på.
Troligen är det de dagliga livets bekymmer Paulus menar, som -
ekonomisk hjälp 1Kor 9:14 -
dela bekymmer och lidande Det är
också nära till hands att Paulus tänker på att
acceptera utstötta i församlingen (i vår tid rehabilitering av drogmissbrukare) och att för deras skull
avstå från sin frihet. (1
Kor 8:9-13) (Man kan jämföra med “bördan” i vers fem.) Bara
hjälpa varandra? Man
kan lägga märke till att Paulus här inte talar om att hjälpa människor
utanför församlingen! Uppmaningen gäller “varandra” - dvs troende.
Jfr v.10. Socialt
engagemang får man alltså motivera från andra texter. Å andra sidan
kan man säga att om man inte tar vara på de inom gruppen, kommer man
inte att göra någonting åt dem som lider utanför den! “Kristi
Torah” - Vad
menar Paulus med “Kristi Lag”? a)
Augustinos ser den som Kärleken. b)
Tolkningen att “Kristi lag” är alternativet till den lag som
judaisterna hänvisade till har förts fram. c) Mose
lag har ersatts av Anden Men
Paulus levererar inte en ny lista på regler som den kristne ska följa. Paulus
menar att uppfyllelsen av “Kristi
lag” sker genom att leva kristuslivet - att “vara i Kristus” -
vilket bara kan ske genom Anden. Paulus
talar även om
“trons lag” (Rom
3:27) och “Andens
lag” (Rom 8:2), förutom här
“Kristi lag”
(Gal 6:2). Grundprinciperna
för Paulus etik är: a) Rättfärdiggörelse genom tro, b) Delaktighet i
Kristus och c) Andens gåva. Det
förefaller som om det finns ett mönster och samband som kan beskrivas så
här:
Svaret
är : Genom att bära
varandras börda. vers 3 c.
Sunt självmedvetande Det är
väsentligt att ha en sann bild av sig själv som kristen. Det är
frestande att psykologisera och gå längre än texten kanske tillåter.
Men ändå.... Som
kristna står vi i belysning från tre håll - Guds perspektiv,
omgivningens och vårt eget perspektiv. 1) Guds
bild av oss Gud
ser genom fasader. Han ser hjärtat - även det vi inte visar omgivningen.
Han har en sannare bild av oss än vi själva. Hans bild är objektiv och
sann. 2) Omgivningens
bild Omgivningens
bild av en människa beror på ryktet som han hört om människan,
erfarenhet av gemenskap med personen och hur mycket personen i fråga
medvetet eller omedvetet “öppnat sig”. Omgivningens
bild kan vara sann eller falsk. Omgivningen ser endels och kan bli lurad. 3)
Vår självbild Paulus
varnar i texten för andligt högmod. Det är ett av två diken en människa
kan hamna i. Antagligen
har olika kulturer olika tendenser att driva ner människan i endera
diket. Troligen har det Nordamerikanska kynnet lättare att hamna i övertro
på sin förmåga (högmod) medan den skandinaviska “jantelagen”
effektivt binder med självförakt. Om självbilden
och omgivningens bild divergerar kan felorsakerna vara flera. Omgivningen
kanske inte uppfattar finstämda signaler eller att vissa personer är mer
“instängda” medan andra är mer transperenta. Det är
vad Paulus reagerar mot är när en människa försöker framställa sig för
omgivningen på ett sätt som saknar inre motsvarighet - falskhet. Ty om någon framstår
som om han är något som han inte är, är han vilseförd. Först
ock främst är det självbedrägeri! För det andra är det ett sätt att
ljuga för omgivningen! Jesus
tar upp detta ämne när han undervisar om hyckleri.
Substantivet hycklare (hypokritos)
kommer ursprungligen från teaterns värld. Aktören “svarade” men
visade aldrig sitt sanna jag utan gömde sig alltid bakom olika masker.
Denna innebörd fördes vidare. Att hyckla är att förställa sig, inte
visa vem man är utan låta omgivningen tro att man är någon annan.
(Denna typ av hyckleri kan vara orsakat av antingen högmod eller självförakt.) Botemedlet
mot högmod (och självförakt som egentligen har samma botten) är att släppa
behovet av att göra intryck på omgivningen.
“Om någon tror sig
vara något - då är han
ingenting.” För den som “är i Kristus” räcker det med att bara
vara den man är- varför måste man vara
något? Rom
12:3b vers 4 MEDICIN
FÖR GODA RELATIONER: Paulus
uppmanar till självanalys. Men självinsikten ska inte leda till skryt. Relationen
till omgivningen går dessvärre många gånger ut på motsatsen:
analys av omgivningen med fördömanden och förtal som resultat.
Skryt med “lånta fjädrar”. Självprövning Ordet
som Paulus använder för “att pröva” är dokimazo.
Definitionen är “att komma fram till något genuint och värdefullt
genom testning”. Var
och en ska pröva äktheten av sina egna gärningar. Resultatet ska man hålla
för sig själv. Kvaliteten
på en troendes gärningar är inte
ovidkommande. Men det räcker inte med att ha andras erkännande. Andras
fel och brister räcker inte som norm för kristet liv. Resonemanget
“Han är inte bättre än jag” -
tillhör människans barnstadium. Handlingarna
i våra liv ska vara grundade på övertygelse. (Rom 14:23) Sunt
självförtroende Paulus
ägde ett självmedvetande och hade en sund självkänsla. Men han skröt
inte. Hans andliga upplevelser torgförde han inte. Motvilligt nämner han
exempelvis om sina gudsuppenbarelser. (2Kor 10:13.18
Rom 15:17) Det är
denna inställning han vill ge också bland galaterna. De fördelaktiga
egenskaper som självprövningen ger medvetenhet om, är ingenting som ska
ska basuneras ut. Det är aldrig berättigat med skryt i Guds rike. När
Paulus vill skryta gör han det med korset - det mest anstötliga i
antiken! Se v.15 “Den
som talar mycket om sig själv - har inte lärt känna Gud.”, sa Emil Gustafsson. vers 5 Det är
inte lätt att se hur olika uppmaningar passar in i sammanhanget. Kanske
återkopplar Paulus här till vers två. Då om behovet av att hjälpa
varandra, men nu att var och en tar sitt eget bagage. Olika
ord används för “börda” i vers två (baros)
och fem (fortion). Vilken
typ av packning han tänker på i
detta sammanhang framgår inte. En gissning kan vara att man ska hålla
sig till sina egna tillkortakommanden snarare än att jämföra sig med
andra. Generellt
sett skulle nog kristenheten må
bättre om troende var mindre upptagna av andras fel och var mer benägna
om att rätta till sina egna. vers 6 Från
självprövning glider Paulus in på insikter som troende kommer fram till
genom undervisning av en lärare. Uppmaningen
gäller att dela lika. Den som undervisar i Ordet ska också ha del i allt
det goda som han ger lyssnaren. Läraren
förväntas få återkoppling från dem han undervisar. Kanske i form av
uppskattning, kanske i form av stimulans. I alla fall någon form av
respons. Det gäller generellt, men är
naturligt när man undervisar i dialogform. Det
var vanligt att de judiska lärarna förde andliga samtal med församlingen.
Paulus tog med denna undervisningsform till de kristna församlingarna. Förkunnelsen
i Troas (Apg 20: 7-11) är exempel på det. Ordet som beskriver
Paulus undervisning är dialegomai -
“ha dialog med”. All
predikan och undervisning måste svara på behov hos lyssnarna. Genom
dialogen tvingas talaren svara på församlingens frågor. Men han får
också samma
del , eller gemenskap (koinoneo) som åhöraren i Ordet. Paulus
berör inte de andliga tjänsterna I församlingen i Galaterbrevet.
I den här versen rör han i förbigående vid lärartjänsten. “Den del”
som läraren ska få från åhörarna, kan möjligen syfta på
ekonomisk ersättning - “underhåll” Kristen
beit midrash? Kanske
är den situation Paulus anknyter till i Gal 6:6, en “församlingsbibelskola”
- en kristen bet midrash.
Uppenbarligen är det fråga om undervisningen i Ordet (ho
logos). Många
synagogor hade “studiehus” - beit
midrash. Sådana
bibelskolor finns belagda från från tvåhundratalet före
Kristus. Kom
hit till mig, ni olärda, och bli gäster i lärdomens hus (Jesus Syraks vishet 51:23) Lärare vid sådana bibelskolor var skriftlärda
(soferim). Ett
vanligt ord i Nya testamentet för att undervisa är didasko.
Men här använder Paulus katecheo,
som betyder “att
undervisa på ett systematiskt eller detaljerat sätt, att informera, lära
sig, undervisa och instruera”. I den
senare kristna traditionen användes samma ord för att undervisa “katekumenerna”,
dvs de nykristna som fick kristen undervisning i väntan på dopet. Även
NT innehåller något som liknar senare tids katekumenundervisning, nämligen
1 Tess 4:1-5:11 och Kol
3:5-15 På
samma sätt som judar som konverterat till Judendomen (proselyter)
undervisades i Torahn, instruerades hedningar som konverterat till kristen
tro i den kristna trons innehåll. Man antar att katekumensystemet har
proselytundervisningen som förebild. Först
med Hippolytus (170-236 e Kr) känner man till en systematisk
katekumenundervisning - Apostoliska
Traditionerna. I Rom var katekumenatet en utvecklad institution tidigt
under tvåhundratalet. Tre år gick man som katekumen innan man tilläts döpas.
Undervisningen
innehöll moment av a) lära b) etik c) undervisning och d) bibelkunskap.
När barndopet slår igenom upphör katekumenundervisningen. vers 7 Paulus
håller sig kvar i ämnet “köttets gärningar”. Ingen kommer undan.
Man kan inte dölja för Gud den man är.
Det är självbedrägeri att tro någonting annat. Den som inbillar
sig att man kan ha en andlig fasad inför Gud är vilseförd. Naturen
har sin lag. Det gäller också
i Andens värld. Sådd & skörd. En dag får man skörda det
man sått. Till sist avslöjas det man sått i livet. Skörden kommer att
visa det man kanske inte avslöjat för omgivningen. Äktheten kommer
fram. För somliga kommer den dagen att vara en katastrof - andligheten
“brinner upp”. För andra blir det en bekräftelsens dag, medan de
flesta kanske kommer att vara överraskade. De hade inte “mätt ut”
sin andlighet och beräknat
“samlat poäng”. De skördar
mer än de förväntat sig. Paulus
tycks tala om sådana som gett sig ut för att vara andliga, som tror sig
vara andliga men i verkligheten behärskas av köttet. Missta
er inte, låt er inte luras, vill Paulus säga - Gud ser igenom. Att tro något
annat är att förakta Gud (mykterizo,
“förlöjliga, visa förakt för”). vers 8 Paulus
var en storstadsmänniska. Kanske det är förklaringen varför bilden
haltar en del, men är tydlig ändå. Det är inte jorden i sig som skördas,
utan det som sås i jorden (= säden). Folkbibeln
översätter: Den
som sår i sitt kötts åker skall av köttet skörda undergång, men den
som sår i Andens åker skall av Anden skörda evigt liv. Att så
i Anden är att sköta sitt andliga liv utan att besmittas. Rom
6:20-23, 8:13. Köttets
skörd är undergång, förödelse och död (fthora).
Här kan man jämföra 1 Kor 3:13b-15 som talar om lön för
tjänsten i Guds verk (v.8b). De som arbetade i köttet får se sin
lön i flammor. vers 9 Den
troende kan frestas att tröttna och ge upp. Därför uppmuntrar Paulus
galaterna. Ge inte upp - Skördetiden
kommer! Det räcker
inte med att en gång ha renats från synden. Till frälsningen hör livsförändring.
Att omsätta den nya skapelsen i praktisk handling. Paulus ställde höga
krav på sig själv i det avseendet. Stor målmedvetenhet och
“vinnarinstinkt” - 1 Kor 9:24-27. Tröttnaden
ska inte ta överhanden, vare
sig av missmod eller uppgivenhet. Att
tröttna är att underlåta att göra det goda. Eller annorlunda
uttryckt att underlåta att se till att Andens frukt mognar i våra liv. Skördens
och mognadens tid är säkert domens dag. vers
10 Ännu
finns det tid, vill Paulus säga. Det är inte kört! Låt oss ta tillfället
att låta omgivningen få njuta av Andes frukter. Att göra gott mot alla
innebär att i praktisk handling med gåvor och omtanke ha andras intresse
för ögonen. 2 Kor 9:6-9 Prioritera
rätt. Använd tiden på bästa sätt - gör det goda mot omgivningen, i
synnerhet till församlingens medlemmar. Universell
godhet eller bara till trossyskonen? Paulus använder inte ordet “nästan”
här, som i 5:14. Om
inte trossyskonen får del av det goda egenskaperna som Anden frambringar
i den kristne, är det osannolikt att utomstående blir föremål för
dem. Man
kan också tänka på människor
med olika behov kommer till tro och inlemmas i församlingens gemenskap.
Från första tid fanns ett uppsökande och hjälpande arbete bland de
troende. I församlingen är egenskaper som omhändertagande, omvårdnad
och kärlek naturliga uttryck. Lukas
berättar om matutdelning till änkor i Jerusalem. (Apg 6:1) Det var
troligen synagogan de kristna hade som förebild för sitt sociala
engagemang. Av grekiska författare beskrivs judarna som av det skälet
som filantroper, dvs "älskare
av mänskligheten". Rabbinska
källor talat om hjälpverksamhet
för fattiga som dock är senare än det Lukas beskriver i Apostlagärningarna. Synagogan
samlade in allmosor veckovis i en kista. Ur den kassan fick fattiga hjälp
med dagliga måltider. Varje fredag gick
insamlaren runt i husen och "skramlade". Daglig matinsamling förekom
också för att ge behövande. Fattiga på genomresa kunde få mat på
denna "bricka", medan pengar ur kistan var förbehållet de
bofasta fattiga. Jesus
tar allmosor till fattiga för givet, När du ger allmosor, låt då inte stöta i basun för dig, som hycklarna gör
i synagogorna och på gatorna för att människorna skall prisa dem.
Sannerligen, de har redan fått ut sin lön. 3Nej, när du ger
allmosor, låt då inte vänstra handen veta vad den högra gör. 4Ge
din allmosa i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda,
belöna dig. Matt
6:2-3 Den
kristna undervisningen som samlades i skriften Didache, från omkring år
100, uppmanar att ge till behövande. Var
inte en som sträcker ut händerna när det gäller att få, men drar den
tillbaka när det gäller att ge. Du
ska inte tveka att ge och muttra inte när du ger. Ty vet vem är den gode
belönaren som vedergäller. Du
ska inte vända bort den som tigger. Utan dela lika i allt med din broder
och inte säga att det är ditt eget.
Did 4,5, 6-8 Kyrkofadern
Justinos Martyren berättar från Rom omkring 160 e Kr, att kristna
veckovis samlade in frivilliga gåvor till behövande.
Pengarna förvaltas av "ordföranden" eller pastorn i församlingen.
(Just 1Apolog 67 ) Ords
19:17 6:11
- 18
Sammanfattning & Slutönskan vers
11 Det
var vanligt att författare använde sekreterare eller amanuens för att
skriva brev. Men efter avslutad diktamen fattar han själv pennan och
skriver en hälsning med sin egen handstil. (Jämför 1 Kor 16:21
Kol 4:18 2 Tess
3:17f.) Innebörden
av “stora
bokstäver” är inte
klart. Alla grekiska bokstäver (majuskler) var “stora”. Teorier har
framförts att Paulus hade yvig handstil därför att han hade synfel, en
skada i handen eller allmän fumlighet. vers
12 Den
som vill vara inställsamma i köttet. De som menar att det är nödvändigt
att omskäras, bara för att inte förföljas på grund av Kristi kors. I de församlingar
som Paulus grundat kom “judaister”och ställde omskärelsekrav på de
hednakristna - de måste bli judar och hålla “laggärningar”. Om
Paulus fallit undan för dessa villolärare hade det varit ett avsteg från
evangeliet och den frihet församlingarna
redan levde i. Paulus
anger nu motivet som drev “judaisterna” i sin förkunnelse. 1) De
ville vara inställsamma i köttet - skaffa sig
anseende, kanske i form
av att kunna peka på framgång för sin förkunnelse och sin rörelse.
“Ha något att visa upp” - (euprosopao)
betyder “att ge bar intryck, att kunna visa upp något yttre”. 2) De
ville eliminera risken för kritik - för att de inte vill bli förföljda.
Speciellt i Jerusalem kan församlingen ha utsatts för påtryckningar
av nationalistiska judar att se till att Torahn efterlevs. 3)
Hieronymos menar att det var fråga om judarnas privilegier.
Omskurna räknades som judar av de romerska myndigheterna, även om man
var kristenbekännare. Därmed var man skyddad enligt lagen om trosfrihet
för judar. Men om man inte var omskuren som kristen blev man utsatt för
förföljelse 4)
Augustinos menar att det syftar på judars förföljelse av dem som lämnade
fädernas traditioner vers
13 5)
Dessa “judaister” drevs av högmod, hävdar Paulus. Det var inte
bibeltro, omsorgen om Torahn och sanningspatos som drev dem, utan behovet
att vara något. Uttrycket
Paulus använder -berömma sig av deras kött -
är dubbeltydligt: a)
förhuden, b) vinna anhängare. vers
14 I
kontrast till “judaisterna”, skryter Paulus själv med att han inte
har något att berömma sig av. Han
ser ingen ingen egen vinning, framgång åt sig själv.... bara korset,
det ofördelaktiga, är Paulus berömmelse. Kyrkofadern
Chrysostomos på 300-talet, menade
att “världen” står för livets bekymmer, mänskligt erkännande,
positioner, rykte, rikedom och allt som har glans.
Allt sådant var dött för Paulus. 1- Världen
är korsfäst för Paulus: 2 -
Paulus är korsfäst för världen: -
Vad menas med att berömma sig? Kanske
skryt, skrävlan, att ta äran själv, att åberopa egna fördelar, självberöm
och behovet av att “vara i solen”. Andra
berömde sig av framgångar mätta efter mänskliga måttstockar. Paulus vänder
upp och ner på värderingsbegreppet. Han hotar karriärtänkandet. Att
skaffa sig beröm för egna personen tillhör gamla naturens princip.
2 Kor 11:21f Fil 2:4-6 Motsatsen
till att “berömma sig” är inte självförakt, utan ödmjukhet. Att
erkänna att allt människan har är “i Jesus”. Ledstjärnan
och drivkraften i Paulus liv var Korset.
Han “skryter med korset”
som i antiken var något av föraktets
symbol. 1 Kor 1:18 För
oss kan det vara svårt att föreställa oss vad korset som symbol
representerade antiken. Ordet “kors” var laddat. I politiska
sammanhang var det förbjudet att uttala ordet. Dödsdomar meddelades
genom skrivningar som “häng honom på olyckans trä”. Ömsesidig
död.: Paulus och Världen. “Världen”
för Paulus är de gudsfientliga makterna. Denna tidsåldern Gal 1:4 1 Kor
1:20, 2:6 Ef 2:2. Världen hägrade
och lockade inte för honom. Det som världen betraktade som värdefullt
och hedrande, var för Paulus nonsens. Å
andra sidan var det som Paulus betraktade som värdefullt och hedrande,
nonsens för världen. Detta
innebar inte att Paulus isolerade sig från samhället. Men “världen” hade inget fäste i honom. vers
15 Enligt
kyrkofadern Chrysostomos avser det nya livet den kristnes nya livsstil. Men är
det livsstilen Paulus avser
eller livet som leder till det
nya livssättet? En
annan kyrkofader, Theodoret (300-talet) kommer nog närmare Paulus tanke.
Theodoret menar att Paulus i strikt mening avser den
nya skapelsen som träder fram efter uppståndelsen från de döda.
Skapelsen ska frias från syndens börda och bli befriad. Det är
inte det yttre Paulus vill fästa galaternas uppmärksamhet vid, utan det
inre. Människan måste få nytt liv i Gud. det sker genom Kristus - att
vara en ny skapelse i honom. (2 Kor 5:21) Om
“judaisterna” var av fariseisk tradition ( jfr Apg 15:5) låg det nära
till hands att tona ner betydelsen av nyfödelsen. Kännetecknande
för fariseismen var bl a att man räknade med en oförstörd
“gudsgnista” (neshama) i människan. Kontakten mellan människan och
Gud var egentligen aldrig bruten. Därför fanns inget behov att bli född
på nytt. Detta förklarar varför Nikodemus var så oförstående inför
Jesu undervisning om att människan måste bli född på nytt. Det är
i kontrast mot denna lära som (farisen) Paulus framhåller vikten av att
vara en ny skapelse. Primärt
& sekundärt Frågan
om omskurenhet och oomskurenhet är en andrahandsfråga. Den som var
omskuren (= jude) vid omvändelsen är fri att fortsättningsvis leva som
(praktiserande) jude. Men var man inte jude utan hedning (= oomskuren) behöver
man inte ändra på det. Den
är inte avgörande. Omskärelsen är ur frälsningshänseende oväsentlig. Det
som betyder någonting är nya livet I Kristus. Kristendom är att vara en ny skapelse i Kristus.
(2 Kor 2:17) Judar och
hedningar befinner sig i det avseendet på samma plan.
vers
16 Paulus
avslutar med att uttala en välsignelse (heb berakah,
grek eulogia, lat benedictio).
Det var vanligt i judiska sammanhang. En rad välsignelser förekommer i
hans brev, exempelvis Rom 11:33-36. Att välsignelsen
här gäller dem som följer efter regeln han just beskrivit ( =
de som har del i den nya skapelsen),
är fullt klart. -
Hur relaterar de båda halvorna i
vers 16 till varandra - vad menar Paulus med uttrycket åt Guds
Israel? Två
tolkningar är tänkbara a) De
kristna, “det sanna Israel” b) Det
judiska folket, “Israel efter
köttet” Avgörande
är hur man uppfattar det greksia ordet “och” (kai).
a) Kai
är förklarande ( = det vill säga). Den kristna församlingen
beskrivs som Israel. (Jfr Rom 9:6 ) Denna tolkning företräds av kyrkofäder
som Justinos Martyren (Dial 11:5) och Chrysostomos. b) Kai
uppfattas som en länk mellan de två storheterna “Församlingen” och
“det judiska folket Israel” (Som Rom 11:26 ) Översättare
har uppfattat texten delvis olika:
“Israel”
i Paulus brev Paulus
använder begreppet “Israel” 12 ggr i
Rom kap 9-11. “Israel”
förekommer även i 1 Kor 10:18 , 2 Kor 3:7, 13,
Gal 6:16, Ef 2:12 och
Fil 2:5. Dessutom förekommer
“israelit” I Rom 9:4 och v.11. Av
totalt 18 ggr som ordet förekommer har det innebörden “dem med en tro
som Abraham” i Rom 9:6a och Ef 2;12. Övriga texter, med undantag för
Gal 6:16, avses det judiska folket. Gal 6:16 kan tolkas på båda sätten.
Välsignelser Välsignelsen
(berakan) liknar en berakah i
“Adertonbönen” (Amidah) i
synagogan. Begreppen shalom, chesed
och “åt Guds Israel” återfinns i synagogans gudstjänst. En välsignelse
över Israel. Må det gå Israel väl!
Ps 125:5b
I en
synagoga från 300-talet e Kr i Kefr BirÔim
har inskriptionen med följande ordalydelse återfunnits:
Må
frid råda på denna plats och alla platser i Israel. Slutsats Kristi
kropp motsvaras aldrig av Israel hos Paulus. Det finns bara ett Israel och
i det är de hednakristna inympade enligt Rom 11:17f. Närmast
till hands är att uppfatta “Guds Israel” här i texten som samma
grupp som Paulus i Rom 9:3f kallar mina bröder
efter köttet som är israeliterna”. -
Varför välsignar Paulus “Israel efter köttet” - som inte tror på
Jesus? Tvärt
emot Kyrkans senare teologer, förlorade han aldrig visionen om att Hela
Israel en dag ska bli frälst. (Rom 11:25.27) Paulus
visste betydelsen av att välsigna dem som är Guds välsignade. (1 Mos
12:3) KANON “Kanon”
(kanon), regel, princip, en
standardiserad måttstock. Ordet kom senare att användas för vilka böcker
som “höll måttet” som inspirerade och skulle innefattas i Nya
testamentet. vers
17 -
Vilka besvär vill Paulus vara utan? Paulus
ber om att ingen ska ställa till med besvär med anledning av vad han
skriver. Han för nämligen inte sin egen talan. Han är Guds tjänare och
slav. (Rom 14:4,
2 Kor 4:10f) Det är
inte Paulus som ska kritiseras utan Gud själv, om någon har synpunkter på
de åsikter han framför. Paulus hade ett självmedvetande som Jesu Kristi
apostel - han skrev å Jesu vägnar. Som
motivering att han inte själv är ytterst ansvarig, hänvisar Paulus till
märken på kroppen. -
Vilka är märkena? Kyrkofadern
Hieronymus menade att Paulus syftar på ärr på kroppen efter slag som åsamkats
honom i fängelser, prygling, gissling
(2 Kor 11:23-29). Även
asketer i Hieronymos samtid, kunde bära Kristi märken, menade han.
Vad
Paulus mer exakt syftar på med “Kristi Märken på kroppen” är omöjligt
att avgöra. Tatueringar förbjöds av Torahn. (3 Mos 19:28)
Att det kan vara fråga om ärr från misshandeln i exempelvis
Lystra (Apg 14:19) är inte så långsökt. -
Vad har “besvären” med
“märken på kroppen” att göra? Paulus
använder “märkena” som bevis för att han själv inte är den
ytterst ansvarige för det han skriver. Det passar in på tolkningen att märkena
(stigma) syftar på de “märkning” som en slavägare kunde
tatuera in på sin slav. På
samma sätt som en slav tatuerades för att ange vem man tillhörde, har
Paulus Jesu märke på kroppen. Paulus är Jesu Kristi slav. (Gal 1:10 Rom
1:1) Han hade märken
kvar från misshandel han utsatts för
som Jesu apostel. Kanske hade han rent av ärr från samma slags
gisslingsbehandling som Jesus utsattes för. Därmed
vill han ha sagt att eventuella invändningar mot det han skriver i brevet
ska vidarebefordras till hans Herre - Jesus. Kyrkofadern
Hieronymos som jag tidigare hänvisade till, har en antijudisk kommentar i
sammanhanget. Han hävdar att alla som efter Jesu låter omskära sig (= få
märke på kroppen) INTE bär Jesu märke på sin kropp - dvs inte hör
honom till. Därmed
utestängde han alla judekristna - som i enlighet med Paulus princip -
valt att fortsätta leva efter Torahn.. Som jag tidigare påpekat skrev
Hieronymos någonting liknande i en skriftväxling med Augustinos. (Se
avsnitt Gal ) Jag
tycker att det kan vara på plats att igen påminnas om Hieronymos inställning
för den har påverkat Kyrkans historia. “
judiska ceremonier
är för kristna både skadliga och ödesdigra - var och en som utför dem
vare sig han är född jude eller hedning ska kastas i fördärvets grop”.
Hieronymos, Ep 112,14 Skriftväxlingen
handlade om bl.a. huruvida nyomvända (även judar) kunde hålla fast vid
judiska bruk. Hieronymos förnekade att någon efter Jesus skulle följa
Toran. Augustinos
accepterar Hieronymos uppfattning. Men med en modifikation. Augustinos
kunde tänka sig att den första generationen judekristna skulle kunna hålla
fast vid den judiska traditionen. Han ger s.a.s. dispens för Paulus och
de övriga apostlarna. Men med tiden var det nödvändigt att även
kristna av judisk börd skulle de överge Torahn.
Att leva efter Guds Tora (= Lagen) låg för Augustinos stick i stäv
med evangeliets väsen. Vare
sig Hieronymos eller Augustinos gav
alltså utrymme för de
judekrista. Judar som kom till tro på Jesus förnekades på teologiska
grunder möjligheten att hålla exempelvis sabbaten eller låta omskära
sina söner. “Jude”
blev motsatsen till “kristen”. De
kristna som på 300-talet levde på samma sätt som urförsamlingens troende,
syntes alltså för dessa två “tunga” teologer inte vara kristna utan
judar. Både
Augustinos och Hieronymos var överens om att “judekristna” som levde
efter Mose lag inte kunde vara riktiga lärjungar till Jesus eftersom de
levde efter Torahn. Även om
dessa två var överens, har de uppenbarligen inte Paulus på sin sida! vers
18 Paulus
anknyter i avslutningen till sin inledning (1:3). Jesus
är inte bara Herren. Han är VÅR Herre. Med
uttrycket åt
er ande (eller “med
er Ande”), uttrycker sig Paulus annorlunda jämfört med exempelvis
Romarbrevet (Rom 16:20, “med er...”)
och Korinthierbrevet (1 Kor
16:23 “med
er alla...” ). Paulus
använder ordet “bröder” och visar därmed hur nära hans hjärta han
har dem. Ordet
“amen” är hebreiska och betyder sann, trovärdig och tillförlitlig. Jerusalem Sukkot MM Göran Lennartsson |
|
|
|
Copyright © - Darash - All rights reserved |
|
|
