Husförsamlingar |
| DARASH SKRIFTSERIE 3 Församlingen & Synagogan av Göran Lennartsson. Del 5 HUSFÖRSAMLINGAR I NYA TESTAMENTET - Varför läser man inte om "kyrkor" I Nya testamentet? - Är bönecirklar samma sak som husförsamlingar? - "Kyrkan" mitt i byn? - Storförsamlingen och/eller husförsamling? - Hemmiljön den naturliga för kristna sammankomster fram till 300-talet. Under de fösta århundradena av kristendomens historia var hemmet den naturliga mötesplatsen för kristna. Hemmet gav både tryggheten och närheten för den kristen gemenskap. Den familjära atmosfären präglade sammankomsterna. Länge samlades man till måltider i samband med mötena, precis som i Korint (1 Kor 11).
1. VAD MENAS MED FÖRSAMLING? Begreppet "kyrka" finns inte i Bibeln. Aldrig syftar "församling" (ekklesia) på en byggnad. "Stugmöten" var den vanligaste karaktären på kristna samlingar fram till fjärde århundradet. I princip var det inte förrän kristendomen officiellt tilläts i romarriket i början av 300-talet, som man började uppföra speciella kyrkbyggnader. Först med Romerske kejsaren Konstantins på 300-talet kan man tala om "kyrkor" i egentlig mening. Dittills hade det varit fråga om privathus, som ofta gjorts om till "kapell". Den äldsta kyrkan finns i Rom och heter St Giovanni Laterano. Den byggdes år 313 e Kr. I Dura Europos i östra Syrien har arkeologer funnit en betydligt äldre kristen samlingsplats. I ett privat hem kan man konstatera att ett sidorum inretts till en kristen samlingssal. Detta "kapell" kan dateras till 256 e Kr. När vardagsrummet blev för litet som möteslokal, slog man helt enkelt ut en mellanvägg och fick på så sätt en större samlingsplats. Kafarnaum i Israel är ett annat exempel på lämningar efter en husförsamling. Det så kallade Petrushuset var från början en privatbostad - Petrus svärmoders hus? (Mk 1:29-34) Efterhand, när församlingens behov växte, anpassades samlingssalen genom att man gjorde om vardagsrummet till "kapell". Vad menar vi med "församling"? Historiskt kan man konstatera att olika uppfattningar om både församlingens form och väsen växte fram under Fornkyrkans tid. De karismatiska bönegruppen som under Paulus dagar var en informell gemenskap I hemmets atmosfär, förvandlades så att den under kung Konstantins tid på 300-talet blivit en liturgiskt fulländad ceremoni i en praktbyggnad. J Montgomery, som arbetar med församlingsplantering ger i boken Down 2000 på sid. 97, följande definition på en kristen församling: " det finns en församling när åtminstone en liten grupp troende, ledda av en äldste möts regelbundet för tillbedjan, undervisning, firandet av Nya Testamentes sakrament, bär ut vittnesbördet och tjänar Herren" Jag låter den vara utgångspunkt och går till Nya testamentet med frågan: Vad är det som konstituerar Guds församling? (a) Gudsgemenskap "där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem." Mt 18:20 Detta ord av Jesus ska ses mot bakgrund av att det för möte i synagogan krävdes tio myndiga personer (minyan). Senare rabbinsk tradition bestämde den tio till myndiga män. Men på Jesu tid räknades även kvinnor in i minyan. Gudsuppenbarelsen var ett utmärkande drag för den fösta församlingens sammankomster. Det skapade både fruktan och attraktion (Apg 2:43). (b) Gemenskap av troende I Apostlagärningarna använder Lukas begreppet "församling" (ekklesia) dels om lokala församlingar (11:26 13:1 14:23), dels om den "universella" församlingen (9:31 20:28). I plural kan ekklesia avse alla församlingar i en region (Apg 15:41 16:5). I singular kan alla troende i en viss stad avses (Apg 5:11 8:1). (c) Lokal gemenskap "Församlingen" är mer än bara summan av alla troende på en given plats. Exempelvis församlingen i Efesos är Guds församling i full mening och inte bara en del av Guds församling i världen. Om man nu tänker sig in i situationen under den första kristna tiden, när den lokala församlingen i praktiken möttes i olika husförsamlingar, inställer sig frågorna: - Kan det finnas mer än en loka församling på varje ort? - Är "husförsamlingen" en del av församlingskroppen, eller kan man förvänta alla andliga tjänster i varje husförsamling? Annorlunda uttryckt med Paulus bildspråk: Är en husförsamling en komplett eller stympad kropp? Exempel: Paulus skriver om församlingen som Kristi kropp i 1 Kor 12:27-31: Ni utgör Kristi kropp och är var för sig delar av den. 28I sin församling har Gud gjort några till apostlar, andra till profeter, andra till lärare; åt några har han gett gåvan att göra under, att bota sjuka, att hjälpa, att styra, att tala olika slags tungotal. 29Kan alla vara apostlar? Eller profeter? Eller lärare? Kan alla göra under? 30Eller bota sjuka? Kan alla tala med tungor eller tolka sådant tal? a) Tänker Paulus här på en ideal (ickeexisterande) församling? b) Har Paulus här gemenskapen av samtliga kristna i Korint i tankarna, eller c) avser han någon enskild (eller alla var för sig) av husförsamlingarna? Troligen avser Paulus en konkret gemenskap. Sammankomsten i hemmet kallar han "församling". Så exempelvis beskriver han den grupp kristna som möts i "Aqulias och Priscas husförsamling" som församlingen som möts i deras hus.(1Kor 16:19) Han skriver inte "den del av församlingen" som samlas i deras hem. Paulus betraktar tydligen denna "husförsamling" som Församling i full mening. Varje enskild sådan "husförsamling" är alltså en komplett Guds församling. Varje enskild "lokal församling" rymmer i sig helheten och är en komplett församling. Det som kan vara förvirrande (för oss senare läsare) är att "lokal församling" kan betyda både alla lokala kristna på en ort, och den del av dessa kristna som kommer samman till möte (oftast i ett hem). Vi står inför det teologiska faktum att Paulus bara känner En församling på varje ort. Därför skriver han brev till Församlingen i exempelvis Rom eller Korint. Samtidigt är han väl medveten om - och bejakar - att denna församling samlas på geografiskt olika platser i staden. Att man möts i olika husförsamlingar - som alltså var och en i hans ögon är fullödiga församlingar - är i sig ingen splittring. Splittring blir det om man möts till en egen sammankomst av teologiska motiv. (Som exempelvis i Antiochia Gal 2:11-14). Här föreligger det en skillnad mellan judiska synagogor och den kristna rörelsen. Synagogförsamlingar fanns det ofta många av i samma stad. Men det finns bara en kristen församling! I detta perspektiv blir "församlingsplantering" aldrig en privat sak. Den är hela församlingens angelägenhet. (d) Regelbunden gemenskap De troende fortsatte att samlas. Det är naturligt att troende delar gemenskapen. De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje. Apg 2:46(e) Församlingsledning Till att börja med var det apostlarna som utgjorde ledarskapet i Jerusalem. Efter hand kommer olika ledarfunktioner till. I princip tar de kristna församlingarna över grundstrukturen från synagogans organisation med bl.a. äldste som ledare. (f) Dop & Nattvard Den kristna mötet kallades "sammankomst". Ordet Paulus använder i 1Kor 11:17 och 14:26 är verbet synerchomai som betyder "komma samman". Begreppet "gudstjänst" (leitourgia) används inte av Paulus för kristna möten. Mönstret för den kristna sammankomsten övertogs i princip från synagogan. Där var Ordet och Bönen i centrum. De som tog till sig hans ord lät döpa sig, och den dagen ökade de troendes antal med inemot tre tusen. 42Och de deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna. Apg 2:41-42 Särskiljande drag i förhållande till synagogan är dopet och brödsbrytelsen. (g) Självutbredande 47 De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren lät var dag nya människor bli frälsta och förena sig med dem.Apg 2:47 Evangelisation som smittsamhet. Församlingen var ekonomiskt självständig (egendomsgemenskapen), självutbredande och självreproducerande. Enhet utan Samfund De församlingar som vi har inblick i från Nya testamentet, till större delen de som Paulus grundade, var autonoma och självstyrande. Det fanns ingen övergripande organisation - "samfund" - som rådde över församlingarna. Paulus skapade inget eget "ministry". Men det innebär inte att gemenskap skulle saknas. a) Det fanns en medveten sammanhållning - "ekumenik" - mellan de olika husförsamlingarna i en stad. I Korint hade partier bildats kring olika "favoritpastorer". Möjligen tog sig denna splittringstendens uttryck i att olika "husförsamlingar" favoriserade sin predikant? Kanske fanns det en "Apollos-husgrupp", en "Petrus-husgrupp" och en "Jesus-husgrupp"? (1 Kor 3:4-9). Men Paulus godkänner inte den uppdelningen utan skyller den på andlig omognad och manar till enhet. Jerusalemförsamlingen kombinerade stormöten i templet där alla troende kunde mötas, med husförsamlingar. Man får väl tänka sig att den principen gällde även på andra orter. b) Det fanns en gemenskap mellan församlingar i samma geografiska närområde. Kolosserbrevet skildrar hur ett brev från Paulus (Efesierbrevet?) skickades runt mellan församlingarna i Lycusdalen - Kolossai, Laodikeia och möjligen Hierapolis.. När mitt brev har blivit uppläst hos er, ordna då så att det blir uppläst också i församlingen i Laodikeia och att ni får läsa det brev som de har fått. Kol 4:16 c) Jerusalem var navet för alla församlingar. Till Jerusalem och Israel fanns en universell samhörighet för de kristna församlingarna. Möjligen kan den gemenskapen liknas vid den som rådde mellan judiska kolonier i förskingringen (diasporan) kring templet i Jerusalem. Detta var situationen fram till upproret mot Rom år 66 e Kr. Efter år 70 återtog aldrig Jerusalem sin ställning som kristenhetens centrum. d) Samhörighet med Jerusalem tog sig uttryck i konkreta projekt som i sin tur medverkade till regional ekumenik. Spontant kom församlingar från de fyra provinser som Paulus planterat församlingar samman för att uttrycka sitt andliga beroende och samhörighet med Jerusalem. Makedonien och Achaia har nämligen beslutat att göra en insamling för de fattiga bland de heliga i Jerusalem. 27Så beslöt de; de står ju också i skuld till dem. Rom 15:26 Från bl a Apg 20:4f vet vi att två andra provinser - Asien och Galatien - också deltog i insamlingen. Sammantaget betyder det att de kristna församlingarna på olika sätt stod i relation till varandra. Men gemenskapen baserades inte på vare sig hierarki eller stark organisation. Det skulle bli fallet senare i Kyrkans historia. Förslag till definition av kristen församling: Under Nya Testamentets tid var en församling gemenskapen mellan troende och pånyttfödda kristna, döpta till Kristus, som möttes regelbundet till andlig gemenskap. Kännetecknande för sammankomsterna var Jesu egen närvaro genom Anden. Var och en deltog. Inte bara formellt utsedda ledare var aktiva.
2. HUSFÖRSAMLINGAR I NYA TESTAMENTET Det vara inte bara under förföljelsetider som kristna samlades i hem eller i kapell. Brytpunkten när byggboomen för kyrkor kom, var när Kristendomen blev Romerska statens religion, framdriven av makthavarna. Men givetvis fortsatte kristna att mötas hemma även efter att speciella kyrkbyggnader slagit igenom. Här följer en tabell över husförsamlingar omtalade i Nya testamentet.
3. LEVNADSFÖRHÅLLANDEN Det var säkert en kombination av orsaker till att de första generationerna kristna hade hemmet som samlingspunkt för sina sammankomster. Det var de lokaliteter man hade tillgång till. Det var ett arv från synagogans folk. Kristna mötets karaktär där gemenskapen uttryckt bl a i måltidsgemenskap passar väl in i hemmets miljö. När vi läser texterna med från västerländskt perspektiv måste man komma ihåg att inte alla kristnas hem passade att mötas i. De flesta kristna bodde helt enkelt alldeles för trångt för att kunna ta emot en större grupp människor. Hemmets atmosfär Familjen utgjorde ofta den enda tryggheten för utsatta av förtycka under antiken. Gruppsammanhållningen var därför viktig. Utanför gruppen och familjen var man sårbar, exempelvis den som var på resa eller den som var ensamstående. Familjen var grundbulten för samhället. Vanligen delade kärnfamiljen hushåll. Den bestod ofta av ett halvdussin personer per familj. Det var det vanligast förekommande. Storfamiljer där hushållet bestod av flera generationer, kusiner och svärfolk, var påkallat av fattigdom eller andra omständigheter. Medlemmarnas sociala status Paulus beskriver den sociala sammansättningen av församlingen i Korinth. Bröder, tänk på när ni blev kallade: inte många var visa i världslig mening, inte många var mäktiga, inte många förnäma. 1Kor 1:26 Det man kan utläsa av denna vers angående den sociala sammansättningen i församlingen, är att spännvidden var stor. Både förnäma rika och oansenliga fattiga fanns i samma församlingsgemenskap. Det bekräftas också senare i brevet. Korinth var en romersk koloni grundad av Caesar 44 år f Kr. De flesta kolonisatörerna var var frigivna slavar. De konkurrerade inbördes om att så småningom utgöra aristokratin i staden. Position i samhället kunde man köpa sig för pengar. Det berättas om en "Erastus" som bekostade beläggningen på gatan öster om teatern i Korinth. Som gentjänst utnämndes han till stadens administratör (aedil). Möjligen är detta den Erastus i Korintförsamlingen som som kallas stadskassör! (Rom 16:23). Gissningvis var Erastus en frigiven slav som gjort sig en förmögenhet. Delar av pengarna använde han sedan (innan han blev kristen) för att köpa sig posten som stadens chefsekonom. Om denne Erastus är samme person som omtalas i 2 Tim 4:20 Apg 19:22, hade han orsak att visa sina ekonomiska färdigheter. Det som möjligen talar mot att det är fråga om samma person är att titeln aedile inte användes om ekonomer utan kommissionärer över offentliga arbeten. Quaestor borde snarare ha varit Erastus befattning. Hur som helst ger detta inblick i aristokratins värld i Korinth. Man räknar med att de förmögna i samhället utgjorde några promillen eller någon procent av befolkningen, medan den stora merparten var underklass. Det fanns ingen egentlig medelklass i det romerska samhället. Ungefär en tredje del av befolkningen saknade helt pengar och var fattig. De bodde ofta på gatan som uteliggare eller i slumkvarter. Andelen slavar var i storleksordningen tio procent av stadens befolkning. De hade inkomst och någonstans att bo, men ingen möjlighet att bjuda församlingen till sitt hem. I samhället fanns också gruppen fria medborgare. De försörjde sig som hantverkare - vävare, krukmakare, sadelmakare eller var butiksägare. Bostadsförhållanden under antiken Fattiga familjer trängdes i enrumshus. Normalstorleken på hushåll var 12 personer. Husfadern var den givna ledaren. Man arbetade, åt och levde tillsammans. Individualitet och privatliv fanns det mycket litet utrymme för. Också detta satte en spärr för vilka medlemmar som kunde bjuda hem församlingen. Folk i städerna spenderade mesta tiden utomhus, utanför hemmet. De rika däremot hade stora hus, blomstergårdar, privata bad, stora ytor att röra sig på och kunde tillbringa mesta tiden hemma. Publika byggnader i en stad som Korinth spelade därför en viktig roll. Offentliga platser och byggnader utgjorde ungefär en fjärdedel av stadens yta. Det var teatrar, bad, marknadsplatser, gator, gymnasier, parker, tempel, osv. Det råder ett samband mellan trångboddhet/ fattigdom och nyhetsspridning. Invånare med små bostadsytor tillbringade mer tid på gatan, och torget vilket uppmuntrade till tanke och informationsutbyte (skvaller!). Gatorna orsakade också störningar. Trafikbuller, skrål, festande. Klagomål på transporter under nätterna med raspande lådor, knarrande hjul och klapprande hästhovar mot gatstenen, var inte ovanligt. Verkligheten var att gatan var vardagsrummet för många av antikens människor. Restauranger, trottoarer och barer var platsen för umgänge då man inte var sysselsatt med sin försörjning. Privatbostäderna kunde se olika ut i det romerska samhället: Italiensk villa, Grekisk villa med pelargångar (peristyle) och hellenistiska flervåningshus (insula) är några exempel. Höghus Romarna framställde betong som de använde som byggnadsmaterial. Det i kombination med tekniken att slå valv och göra kupolkonstruktioner gjorde dem till mästare i byggteknik. Med den äldre byggtekniken, tegel, lera och trä kunde man gå upp 6-7 våningar. I Roms slumkvarteren var husen 7-8 våningar. Bränder var vanliga. Hus som föll samman likaså. Neros brand på 60-talet e Kr, förstörde sju av Roms 14 kvarter! Augustus satte en maxhöjd på höghusen (insula) till 70 fot (23,5 m). Trajanus ändrar reglerna i början av 100-talet till max 60 fot (20 m). Privathus Atrium var namnet på huvudrummet i det tidiga romerska privatbostaden. Det var stort och rätvinkligt med en härd i mitten på golvet och en fyrkantig öppning (compluvium) i taket, som släppte in dagsljuset och även släppte ut röken. Under taköppningen fanns på golvet en fördjupning (impluvium) där regnvattnet samlades upp. Ett atriumhus kunde tjäna som kristen samlingssal. Och det är troligen här man finner "husförsamlingarna". De förutsätter alltså förmögna medlemmar som är villiga att överlåta sin bostad till sammankomster. Troligast är det att församlingens samlades i matrummet. Matsalen (triclinium) var ofta den största rummet eller platsen i huset. Ibland var det öppet mot en peristyle eller portico - den öppna innergården med pelarhall. I 1 Korintierbrevet får vi en inblick i kristna sammankomster. Paulus utgår från att mötet hålls i samband med en gemensam måltid. Han har tydliga synpunkter på hur den sociala ojämställdheten i församlingen slår igenom på det sätt som bjudningen genomfördes. Först och främst har jag hört att ni delar upp er i grupper när ni möts i församlingen, och det tror jag delvis är sant. 19Det måste till och med finnas olika partier bland er, så att det visar sig vilka av er som är att lita på. 20Men vid era sammankomster går det inte att hålla Herrens måltid, 21för var och en tar genast för sig av sin egen mat, och den ene sitter hungrig medan den andre har druckit sig berusad. 22Har ni inte era hem där ni kan äta och dricka? Bryr ni er inte om att det är Guds församling? 1 Kor 11:18-22 Platsen för sammankomsten som den här texten beskriver kan naturligtvis vara en förhyrd lokal eller i det fria. Men det mest sannolika är något av de hem i Korint som beskrivs som "husförsamling", gissningsvis ett atriumhus. Det fanns olika typer av sammanslutningar i de antika städerna: gillen, klubbar, kollegier och religiösa sällskap. Men regeln var att de riktade sig till homogena grupper och kategorier. Personer med samma yrke, etnisk bakgrund osv. Men den kristna församlingen visste inte av sociala gränser, etniska, kulturella eller könsgränser. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus .Gal 3:28 Församlingen var en unik gemenskap, också ur social synvinkel!
4. HUR EN FÖRSAMLINGAR KUNDE KOMMA TILL Under Paulus verksamhetsperiod i Efesos åren 52-54, fick en hel region del av evangeliet, den romerska provinsen Asien. I stället talade han dagligen i Tyrannos föreläsningssal. 10Detta pågick i två års tid, så att alla i Asien, både judar och greker, fick höra ordet om Herren. Apg 19:9-10 Några av resultaten var att församlingarna i städerna Kolosse, Laodicea och Hierapolis grundades. Med stor sannolikhet var det Epafras som var församlingsgrundaren. Den slutsatsen kan man dra av Kolosserbrevet. Hälsningar från Epafras, som ju är en av er. Han tjänar Kristus Jesus och kämpar alltid för er i sina böner för att ni skall stå fasta och vara fullkomliga och helt uppfyllda av Guds vilja. 13Jag kan vittna om hur han arbetar för er och för dem i Laodikeia och Hierapolis. Kol 4:13. Man kan på goda grunder gissa att Epafras var en handelsresande eller affärsman som då och då företog sig den 20 mil fågelvägen långa resan från Kolosse till Efesos. Väl i Efesos kom han i kontakt med Paulus undervisning i Tyrannys lärosal som var Efesusförsamlingens förhyrda lokal. Epafras blev frälst och tog med sig vittnesbördet hem till Kolosse. Där vann han anhöriga och vänner, och en församling var ett faktum. Samma sak upprepades i grannstaden Laodicea och även Hierapolis på andra sidan den vida dalgången med Lycusfloden. Kanske hade Epafras affärer i de båda städerna också? Vi vet i alla fall namnen på värdarna i två av husförsamlingarna som fanns i området, Nymfas och Filemon (Kol 4:15, Filem v.2). Paulus hade aldrig besökt de församlingarna. Församlingsplanteringen var både okontrollerad och samfundslös. Men Paulus kände ansvar för det som hände och höll sig därför underrättad genom Epafras, som han också kallar för sin medarbetare. Göran Lennartsson KÄLLOR Bradshaw, P The Search for the Origins of Christian Worship, Oxford 1992 |
|
|
Copyright © - Darash - All rights reserved |
|
|
