11
SKRIFTLÄRDE & RABBINER
I beskrivningar
av det andliga livet bland judar på Jesu tid, har oftast fariséerna fått
för stor uppmärksamhet. Varken direkt eller indirekt var det fariséerna
som angav tonen i folkopinionen. Det var först efter templets fall år 70
som fariseismen som den mer
eller mindre enda överlevande formen av judisk tro, börjar likrikta
judiska livet efter sina ideal.
Men det sker först
150-200 år efter Jesus. Man ska samtidigt hålla i minnet att den framväxande
rabbinismen under andra århundradet också förde vissa element
från andra riktningar i vidare från andra ickefariseiska skriftlärde.
Vi möter
gruppen “skriftlärde” vid ett antal tillfäller i Nya testamentet.
När
Jesus hade avslutat detta tal var folket överväldigat av hans
undervisning, 29för
han undervisade med makt och inte som deras
skriftlärda. Matt 7:28
3Några skriftlärda
sade då för sig själva: ”Han hädar ju.”
Matt 9:3
Här vill jag försöka
skissa bakgrunden och ge bilden till vilka dessa “skriftlärde”
egentligen var.
Torafromhet
För att förstå
de skriftlärdes funktion måste man tänka sig in i den judisk fromheten.
Gud hade gett sitt egendomsfolk Israel Torahn där hans vilja och karaktär
uppenbarades. Torahn var fundamentet för judiska livet. Den lästes och
tillämpades. Varje generation var skyldig att undervisa och föra
Toran vidare.
Du
skall inpränta dem i dina barn
och tala om dem när du sitter
i ditt hus och när du är ute och går, när du lägger dig och när du
stiger upp.
5 Mos 6:7
Fundamentalt för
de skriftlärde var att Torahn skulle praktiseras. Torahns lära är inte
filosofier och abstrakta idéer utan relaterades alltid till det praktiska
livet. Till det krävdes att den förklarades och tolkades i nuet.
Det var de
skriftlärdes uppgift. De var experter på bibeltexterna som kunde förklara
innebörden och ge vägledning till människor hur de gamla texterna
skulle tillämpas.
“Skriftlärde”
kan beskrivas som en slags jurister och bibelforskare som undervisade och
applicerade toratexterna i dagliga livet.
Samtidigt är
det viktigt att inte göra skriftlärde till en teologisk “riktning”.
Det fanns skriftlärde ur olika tolkningstraditioner - eller ingen alls.
Även fariseiska skriftlärde kunde tillhöra olika “skolor”. Mest kända
på Jesu tid var Shammais och Hillels skolor.
För att möta
behovet av undervisning organiserades
så småningom den teologiska undervisningen i akademier. Redan på
Jesu tid fanns antagligen systemet med “lärosäten” (beit
midrash), fast i lösare form än de som uppträder under århundradena
efter Jesus.
Man ska nog tänka
sig de skriftlärdes
undervisningsplattform under Jesu dagar som ganska informell och
oorganiserad. Somliga var knutna till “skolor” (beit
midrash). Andra var självständiga. En del hade lärjungar. Andra var
förvärvsarbetande.
Det formella
ledarskapet i Israel under Jesu tid var de som allierat sig med romarna.
De representerades av saddukeerna.
Prästerna hade
ett formellt ansvar att undervisa folket.
De var lärare i Bibeln, vilket många gånger betydde juridik.
Skriftlärda präster var kopyister av texter, kunniga i att skriva
juridiska dokument och var experter i juridik.
Toran skulle förvaltas
av prästerna.
Sedan
skrev Mose ner denna lag och gav den till prästerna, Levis söner, som
bar Herrens förbundsark, och till alla Israels äldste. 10Och Mose gav dem dessa anvisningar: ”Vart sjunde år,
vid den bestämda tiden, under avskrivningsåret, vid lövhyddefesten, 11då
hela Israel träder fram inför Herren, din Gud, på den plats som han väljer
ut, skall du läsa denna lag, så att hela Israel får höra den. 12Samla då hela folket, män, kvinnor och barn, och de invandrare som finns i
dina städer, så att alla får lyssna och lära sig att frukta Herren, er
Gud, och troget följa allt som står i denna lag. 13Även barnen, som ännu inte känner till den, skall
lyssna, så att de lär sig att frukta Herren, er Gud, så länge ni lever
i det land ni tar i besittning när ni går över Jordan.”
5 Mos 31:9-13.
Det finns en
myt som går ut på att prästerna skulle ha trätt tillbaka från att
predika, undervisa och studera under andra templets tid.
Men man ska antagligen inte uppfatta situationen på Jesu tid så
att en ny grupp skriftlärda tagit över prästernas funktion.
Mishna berättar
om en skriftlärd överstepräst som bevittnade templets förstörelse som
hette Hanania (Avoth 3,2). Skriften Ben Sira (45:17)
beskriver prästens lärarfunktion. Synagogföreståndaren i
synagogan med Theodotus inskriptionen i Jerusalem, var präst. Josefus
betecknade prästerna som landets ledare som domare och bibelexperter.
Olika
begrepp
De skriftlärde
var informella andliga ledare som också undervisade från Bibeln.
Det större
sammanhanget där skriftlärde ska sättas in är bland:
Präster som i kraft av sin härkomst och erfarenhet kan undervisa folket
Skriftlärde
(lagmän), jurister och
experter i Skrifterna som vet hur de ska tillämpas.
Vishetslärare, “Ordspråksmän” som är judarnas motsvarighet till populärfilosoferna.
Men rabbinerna krävde inte
samma slags egendomslöshet som stoikerna.
Profeter, som också kunde ha “profetlärjungar” och var lärare.
Undergörare, karismatiker (hasider).
Här följer några
begrepp som beskriver sammanhanget där skriftlärde förekommer:
SKRIFTLÄRDE (soferim)
de som ägnar sig år skrivaryrket och är bibelexperter.
VISEMÄN
(avoth ,
“Fäderna”)
När man i den
judiska traditionen hänvisade till “fäderna” menade man de som
traderade undervisningen muntligt från Moses.
VISHETSLÄRARE
(chokmim)
Samlingstermen
för de andliga ledare som format rabbinska judendomen är "Vishetslärare"
("sages") - kochmim ( ohnfj).
Inom det begreppet ryms ledarna i “Stora Synagogan”, nämligen
skriftlärda, fariseer, lärarna vid akademierna och
medlemmarna i Sanhedrinen.
HAVERIM (“vännerna”)
Ett begrepp som
också förekommer är haverim.
Det är en riktning som tog som sin uppgift att förlja reglerna om
viftoffer, tionde och renhetsföreskrifter. De förekom redan under
Hillels och Shammais tid. Deras ambition var att hela folket skulle följa
Torahn.
Fäderna (avoth)
eller de vise (chakamim)
motsvarar "skriftlärd" som en äldre beteckning på
bibelforskare. Ordet “skriftlärd“ dog ut under första århundradet e
Kr.
Paulus anknyter
till dessa begrepp i 1 Kor 1:20. Se även
Jak 3:13 I Nya testamentet.
Beit
midrash
För den som
ville förkovra sig i Torahn var det naturligt att ansluta sig till lärjungakretsen
av en lärare. Lärjungagemenskapen var en slags storfamilj med läraren
som fadersgestalt. De går med honom” och betjänar honom. Hillels
“hus” och Shammais “hus” var de byggnader där de samlades.
Lärjungen lär
sig genom att höra men också genom att se. Hörandet bestod i att sitta
vid sin lärarens fötter och lyssna. Lärjungen kunde ställa frågor och
göra inlägg.
Genom att se
hur mästaren handlade i olika situationer lärde sig lärjungen rent
praktiskt. Det var fråga om att “ta efter”, imitera och göra
likadant. Toran var ett sätt att leva. Genom att se hur mästaren omsatte
Torahn i sitt liv, kunde lärjungen själv bli en efterföljare av Torahn.
Mästarens liv var en levande modell.
Detta var lärjungaskapets ide´, ett mentorskap som inneslöt en
hel grupp. Jesus hade 12 talmudim
(lärjungar).
Fariséer och
skriftlärda var inte samma sak. Alla fariséer var inte skriftlärda, och
alla skriftlärda var inte fariséer. Bibelforskare är oense om den
exakta innebörden av begreppet skriftlärd. Men
klart är att de var bibelutläggare som klargjorde hur Torahn
skulle tillämpas i dagliga livet. En slags jurister alltså. Det fanns
olika “skolor” bland fariséerna på Jesu tid. Mest kända är
Shammais och Hillels hus.
BAKGRUNDEN
AV BEGREPPET SKRIFTLÄRD
Med monarkin
kom ämbetet skriftlärda (soferim).
Uppgiften var att läsa, skriva och översätta.
I exilen fick
de arbete inom förvaltningen. De redigerade och kopierade böcker.
Ett exempel är Esra, skriftlärd och präst
Esra som återvände
från Babel till Jerusalem omkring år beskrivs som “skriftlärd” ( rpuo).
prästen Esra, den skriftlärde, sakkunnig i de bud och
stadgar som Herren hade gett Israel:
12”Artaxerxes,
konungarnas konung, till prästen Esra, sakkunnig i himlens Guds
lag,
Esra 7:11-12
Förutsättningen
för att bemästra skrifttolkningen och tillämpa reglerna, var att man
kunde texten. Det var kännemärket på de skriftlärde. De kunde Torahn
in i minsta detalj.
Ordet sofer
(skriftlärd) kommer dels av skriftrulle
(heb sefer) som är objektet för studiet, dels ordet att räkna (heb sipper)
som beskriver metoden i studiet. De
skriftlärde räknade varje ord i en bibelbok, antalet bokstäver,
frekvensen av ordens förekomst. Man noterade
speciella formuleringar, antalet paralleller till olika uttryck och
jämförde texter, allt i avsikt att förstå Bibelns budskap.
De skriftlärde
var som datorer som kunde söka på vilket ord som helst utifrån önskvärd
aspekt. Tester i modern tid ger exempel på att judiska bibelforskare i
Jerusalem är snabbare att finna referenser i texterna än datorer.
Bakom detta sätt
att studera och tillägna sig Bibeln låg både kärlek och respekt för
Ordet, och uppfattningen att Toran hade ett profetiskt innehåll som kunde
utvinnas.
Undervisning
som möter behov
Sedan ett par
hundra år före Jesus utspelades en kamp bland judarna mellan hellenismen
och det judiska arvet.
I den miljön
formas de ramar som så småningom den Rabbinska judendomen gjuts i.
Processen syftade till att motstå assimilation och anpassning.
Ett skydd vara
att sätta upp “Staketet kring buden”. Staketet innebar att man skärpte
tillämpningen av buden så att
man inte ens skulle komma i närheten av gränsen för överträdelse.
Mose
mottog Läran på Sinai och gav den vidare till Josua, Josua till de äldste,
de äldste till profeterna, och profeterna till den stora församlingens män.
Dessa sade tre ting: Varen försiktiga i domen, fostren många lärjungar
och gören ett stängsel kring Läran.
Avoth 1:1
I detta
sammanhang fick skolor och undervisning en viktig funktion. I den hellenistiska
världen var skolorna ett sätt att sprida hellenismen. Sådana utbildningsanstalter
(gymnasium) fanns redan i
Jerusalem .
1 Mack 1:14,
2Mack 4:9
Delvis som ett
motgift inrättades judiska
skolor - beit ha-sefer
(grundskola) och beit ha-midrash
(bibelskola).
“Fäderna”
var tongivande i skolorna och förvaltare av den auktoritativa lärotraditionen.
I orienten hade sedan gammalt fäder/äldste spelat en stor roll som
traditionsbärare.
Även om
kunskapen om de skriftlärdes aktiviteter är mycket begränsad, är det
ett rimligt antagande att lärarna vid bibelskolorna var skriftlärda (soferim).
"Fäderna" eller de vise (chakamim)
motsvarar "skriftlärd" som är en äldre beteckning på
bibelforskare. Ordet skriftlärd dog ut i judendomen under första århundradet
e Kr. Man kan räkna med att deras undervisning bevarats i predikningar
och bibelförklaringar (midrasher).
Livsstil
De skriftlärde
levde efter vissa av prästernas renhetsföreskrifter. Men de ställde lägre
krav. För prästernas del var renhetskraven olika om man var i tjänst
och inne i templet, eller om man levde civilt utanför sin tjänstgöringsvecka.
De skriftlärde
såg världen som Guds tempel, och hyllade det allmänna prästerskapet.
De utgjorde en lekmannarörelse och var inte av prästsläkt.
De skriftlärde
var en ganska liten
grupp. Anslutningen var frivillig och ingenting tyder på att de
betraktade omgivningen som ogudaktiga eller utanför förbundet och sig själva
som rättfärdiga. Att de skulle anse alla andra som avhuggna ur Israel är
grundlöst.
Vilka judar som
accepterade respektive förkastade de skriftlärdes undervisning och
renhetsföreskrifter är svårt att avgöra.
Enligt den
senare rabbinska traditionen var det de skriftlärde som fixerade
bibeltexterna, uttolkade av många bud och de som
inrättade "torahstaketet" (“de äldstes
traditioner”). Rabbinismens uppfattning är att de skriftlärde var
experterna på halakhan (levnadsreglerna)
i den fariseiska tappningen. Enligt samma tradition levde de fram till
templets fall. Därefter uppgår de i rabbinismen.
Rabbinismen ser
också de skriftlärda som oppositionen till översteprästerna och
de äldste under templets dagar.
Skriftlärdes
uppgift på Jesu tid
Den senare
rabbinska traditionen
idealiserar de skriftlärde. Talmud tillskriver “skriftlärda” flera
roller. De kopierar Bibelböcker, kopierar dokument och skriver brev i
byarna. De är även lärare och bibelutläggare,
en roll som i regel Rabbinerna senare tar över.
Hos Josefus,
som skriver under första århundradet, uppträder de skriftlärda som
koypister i byarna. I evangelierna bör man se de skriftlärda som lågrankade
tjänstemän i samhällena och byarna med uppgiften att skriva och
undervisa. I den egenskapen
tillhörde de den grupp som först
kom i kontakt med Jesu undervisning.
De skriftlärde
fokuserade Torahn. De framhöll studiet, tolkningen och tillämpningen av
Torahns undervisning. Den skrivna Torahn utgjorde reglerna medan den
muntliga Torahn gav den konkreta
tillämpningen. (Man kan kanske göra jämförelsen till modern tid mellan
lagtexten ( = skrivna Torahn,
Moseböckerna) och tolkningspraxis (= muntliga Torahn, “äldstes
traditioner”).
Man räknar med
att omkring 90 procent av befolkningen i den grekisk-romerska världen var
analfabeter. Bland judarna var andelen läskunniga betydligt högre. Möjligen
var skolgång för judiska pojkar redan praxis på Jesu tid.
Därmed fanns
det behov i synagogan av skriftlärde som lärare (grek grammateus).
Skriftlärdes traditionella sysslor var också sekreterarens. Han översatte,
kopierare, skrev brev och redigerare.
Han var en skrivkunnig person i byn med uppgift att hantera
dokument. Varje synagoga behövde sin skriftlärde. Andra uppgifter var
att sköta korrespondens,
skriva protokoll, arkivera, vara notarie, förbereda juridiska papper och
sköta bokföring.
Under andra
templets tid växer antagligen de skriftlärdes funktion fram från
sekreterarens till judistens och bibeltolkares. Slutsatsen är att
“skriftlärd” kan betyda allt från bibelforskare till kontorist.
Jesus
& de skriftlärde
Jesus mötte
opposition från skriftlärde som bl a menade att han hädade när han förlät
synder. Det kan bara Gud göra.
(Lukas 5:21) Problemet med de skriftlärde var alltså att de inte erkände
Jesu gudomliga anspråk.
Jesus
var oense med de skriftlärde angående “staketet omkring
Torahn”. Han accepterade inte de tolkningar av buden som skriftlärde
tillämpade.
Jesus
både i handling bryter mot de skriftlärdes
tolkningar (renhetsföreskrifter Mark 7:5, tolkningen av
sabbatsbudet Lukas 6:7) och
öppet kritiserade deras resonemang. (Matt 23:4).
RABBINER
Jesus
presenteras aldrig som “vis
man” (“sage”, chacham).
Däremot kallas Jesus för “rabbi”.
Simon
svarade: ”Mästare, vi har hållit
på hela natten utan att få något. Men eftersom du säger det skall jag
lägga ut näten.” Luk
5:5
Evangelierna
beskriver hur Jesus gavs olika titlar. “Mästare” är en favorittitel
som motsvarar det hebreiska begreppet
rabbi.
Lärjungarna
tilltalar Jesus framför allt med “Herre”
(heb adinai, grek kyrios).
Då
kastade sig Simon Petrus ner vid Jesu knän och sade: ”Lämna mig, herre, jag är en syndare.”
Luk 5:8
Jesu självbeskrivning
var “Människosonen”.
“Rabbi”
på Jesu tid
Det är först
efter templets fall och reorganiseringen av judisk tro som äger rum i
samband med konferensen i Yamnia i slutet av första århundradet, som
ordet rabbi blir ett tekniskt uttryck och får en fastare användning. Och
den processen tar tid på sig.
“Rabbi” på
Jesu tid var en hederstitel som betyder “min herre, min mästare”.
Man bör inte läsa in den senare Rabbinismens syn på Rabbinen i
evangelierna.
Rabbinismens
framväxt
Rabbinerna
framträdde som en särskild kategori årtiondena efter templets förstöring.
Men först mot slutet av andra århundradet och början av tredje (hundra
år senare) , hade de förjat få en plats i det judiska samhället i
landet Israel. Det sker genom Rabbi Juda Prinsen (175-220).
Under
tannaitisk tid (perioden ca 70-220 e Kr) kallades ledaren för rabbinerna
patriark (patriarc, heb nasi). Hans fullmakt var att 1) utse (ordinera) domare till
domstolar, 2) övervaka festkalendern.
Den första
patriarken man vet något egentligt om var Rabbi Gamaliel (Rabban Gamaliel
II i Javne, mellan åren
90-115). Men först med Judas Prinsen (aktiv tid 170-200 e Kr) blev
patriarken något mer än bara en bland jämbördiga. Han samlade egen förmögenhet
och hävdade släktskap med David. Han lyckades få någon slags
auktorisation från de romerska myndigheterna och fick vissa personliga förmåner,
liksom den judiska befolkningen.
Med tiden anses
rabbinerna ofta i egenskap av domare och administratörer bli
isolerade från samhället i sina lärosäten.
SAMMANFATTNING
De skriftlärdes
antal på Jesu tid var förmodligen begränsat till några tusen personer.
Hur många som accepterade deras strängare tolkning av
renhetsföreskrifterna är svårt att avgöra. Ingenting i källorna
tyder på att de bara ansåg sig själva som rättfärdiga och alla andra
avhuggna från Israel. Den bilden av skriftlärda måste anses grundlös.
Det anses att
rabbinerna efter år 70 kom att överta de skriftlärdes uppfattningar så
att t.ex. Talmud fört vidare deras åsikter.
Jerusalem okt
MM
Göran
Lennartsson
KÄLLOR
Betz, Jesus, Qumran and Vatican
Burtchaell, From Synagouge to Church, Cambridge 1992
Hezser, Catharine. The Social Structure of the Rabbinic Movement. Mohr
Siebeck 1997
Kronholm Texter & toklningar 1985
Neusner, J. Judaism in the Beginning of Christianity, Fortress 1984
Neusner, J. Dictionary of Judaism in the Biblical Period, Hendricksons,
1999
Neusner,J. The Study of Ancient Judaism , Atlanta 1992
Safrai, S Jerusalem Perspective Jan/June 1994 s.3-17.
Sanders, E.P. Judaism, SCM 1992
Sanders,E.P. Jesus and Judaism London 1985
Schurer, E. rev. Vermes, G. History of Jewish
People, vol 1-4, 1973 och senare.
Copyright © 1999-2000 - Darash
- All rights reserved |
|
