En vandring genom
Gamla Stan

PÅ GÅNG	ARTIKLAR	MIDRASH	JUDISK TRO	OM DARASH
VISIONERNAS STAD		DEN FÖRSTA FÖRSAMLINGEN
JESU LIV & LÄRA		ARKEOLOGI & HISTORIA

En vandring genom Gamla Stan i Jerusalem

De senaste månaderna har nyhetsförmedlingen från denna stad varit massiv. Israel i allmänhet och Jerusalem i synnerhet har varit på allas läppar. Den några år gamla fredsprocessen har skakat i sina grundvalar och den politiska aspekten av konflikten har basunerats ut över hela världen.

I nyhetsförmedlingen saknas dock mötet med den vanliga människan. Lätt får man intrycket av att alla i landet är politiskt aktiva, extrema och bär tydliga drag av terrorism, på båda sidor i konflikten. Visst är klimatet i staden politiserat, men man skall hålla i minnet att det finns många individer, förmodligen en majoritet, som inget hellre skulle önska än en lösning på konflikten och en återgång till ett vanligt, fredligt liv.

Jag fick vandra genom de arabiska kvarteren i gamla stan i Jerusalem med en socialarbetare en dag och möta människorna där. Företrädesvis de sämst lottade och i behov av hjälp av konkret slag. Jag vill dela mina intryck från denna vandring bland vanliga människor som lever bland basarerna i gamla stan.

Vi vandrar genom de kristna kvarteren innanför Jaffaporten, genom snirklande gator och smala trappor och kommer till en ung familj. Lägenheten är bara ett rum där föräldrarna och deras tre små barn sover, lagar mat och lever sina liv. Badrum finns uppe på byggnadens tak. Trots den enkelhet de lever i finns en tydlig organisation och ordning i hemmet. På sängen ligger familjefadern, en man i 35-årsåldern. Han är allvarligt sjuk, beskriver sig själv som schizofren, men är lugnad av en medicinering han genomgår. Mannen är från Västbanken och frun från Jerusalem. Frun har alltså det mycket högt värderade israeliska ID-kortet vilket ger rätt till hela det sociala systemet i Israel, med försäkringar, barnbidrag etc. Mannen har ansökt om det, men familjen väntar på att en inspektion skall ske för att det skall beviljas. Ett krav är att man bor inne i Jerusalem. Familjen har spenderat några månader i sin enrumslägenhet, för att uppfylla det kravet, trots att hyran är närmare fem tusen kronor per månad. De pågående oroligheterna gör att de som skall göra inspektionen är rädda för att röra sig inne i gamla stan och processen drar ut på tiden. Mannens sjukdom innebär utebliven inkomst och situationen är uppenbart svår. Vanliga människor klämda mellan politiska omständigheter betalar ett högt pris.

Vi vandrar vidare genom gränderna och möter en man i övre medelåldern. Vi välkomnas upp för en vinglig trappa in till det rum där han, hustrun och deras fyra tonårsdöttrar samt en son bor. Mannen har lidit av sjukdom på senare år och då han inte betalt in till sin sjukförsäkring saknas skyddsnät både för honom och övriga familjen. Han har tidigare haft enklare arbeten som vakt på hotell, men kan numera inte arbeta. Enklare servicearbeten för den som saknar utbildning är en bristvara i Intifadans skugga. Den uteblivna turismen i landet har lett till att hotellen har sagt upp stora delar av sin personal.

Mannens stora bekymmer är dock att den yngsta dottern har en ryggskada och behöver en ny korsett för att räta upp ryggen. Hon har haft en korsett de senaste sex åren, men behöver en ny i takt med att hon växer. Då man i familjen inte kunnat betala sin sjukförsäkring står man nu utanför skyddsnätet.

Mannen lyser upp när han berättar att hans son just fått hjälp med skolavgiften från oväntat håll! Det tycks som att familjen i nuläget helt beror på hjälporganisationers och kyrkors assistans för sin överlevnad.

Vi korsar huvudgatan vid Damaskusporten och viker av in i de muslimska kvarteren, in i ett område kallat “Rabbit-hill”. Här bor de sämsta av de sämst lottade. Byggnaderna är inte mer än skjul och byggda utan bygglov. Vi besöker en äldre kvinna. Rummet är kanske tio kvadratmeter och en hög av madrasser visar att det sover ett stort antal människor i rummet nattetid. Efter de senaste dagarnas regn och ett tak som inte håller regnet borta är madrassen jag bjuds att sitta på råkall av fukt. Kvinnan berättar att hon bor här med sina två döttrar och deras barn. Den ena dottern är frånskild den andra änka. Barnbarnen är femton till antalet. När jag frågar om hon har någon bild på dem river hon runt i ett skåp och hittar ett trasigt kort på sig själv, ett av sina barnbarn och en tredje gravt handikappad dotter. “Min sjuka dotter bodde här tills för ett par månader sedan, men nu har hon hamnat på ett hem. Jag är glad att hon fått hjälp, men vi levde allihop av hennes sjukpeng och nu går den till att betala hennes vård, så vi har inte till mat”, berättar kvinnan. Gatukatterna har frigång i rummet där vi sitter och när jag tänker mig in i hur kvinnans barnbarn får växa upp svindlar tanken.

Vi fortsätter till vårt sista hem för vandringen. Också här ett mycket litet rum, men mormodern i detta hus har just svabbat golvet och någon slags struktur verkar finnas i hemmet. I fönstersmygen sitter en treårig tjej och leker med en liten docka, som hon fick till jul av en hjälporganisation. Storyn är liknande; två vuxna döttrar med kraschade äktenskap och stora barnaskaror och en dyster arbetsmarknad, har återvänt till föräldrarnas hem.

Jag har besökt de svagaste av de svaga i gamla stan. Omtumlad går jag med socialarbetaren för en pratstund. Det är inte genomsnittsfamiljer vi besökt. Det som slagit mig under vandringen är den dubbla attityden till Israel. Man har i de olika hemmen haft en tydlig palestinsk identitet, men inte involverade i de våldsamheter som förekommit. Hållningen till Israel är mycket dubbel. I samma andetag som man “förbannat sina förtryckare”, har man uttryckt en oro över hur det praktiska livet skulle te sig under palestinskt styre. Man har någon slags hat-kärlek till Israel som man å ena sidan skäller på och å andra sidan beror av vad gäller barnbidrag och andra förmåner. “De flesta här har ansökan inne om israeliskt medborgarskap”, avslöjar min vän. Man uttalar sig negativt om Israel men fruktar den dag då man skulle vara under ett annat styre.

Omskakad av andras verklighet vänder jag hem och min lunchtallrik vill inte riktigt smaka som vanligt.

Tatta Lennartsson