Vår resa till
Lettland - Vitryssland - Ukraina
27 april till 6 maj 1997
* * *
(En "missionsresa" i Lettlandshjälpens regi för att öka kunskapen om och förståelsen för människornas situation i våra östra grannländer. Här ges också tillfälle till att skapa kontaktnät över gränserna. Resan genomfördes tillsammans med en hjälpsändning, bestående av två långtradare fullastade med viktiga förnödenheter. Hjälpsändningen genomfördes i samarbete med Läkarmissionen.
Nedan följer två ungdomars spontana berättelse från resan.)
* * *
Vi var ungefär 20 stycken i åldrarna 18 - 76 som tog färjan över
till Lettland för att
påbörja en spännande resa. När vi dagen efter steg av båten möttes vi av våra
vänner från Jelgava. Vi började den dagen med att besöka "Latvias Kristigais
Radio" i Riga. Det är en kristen radiostation som sänder kristna program dygnet
runt. Sedan åkte vi till en pingstkyrka i Riga som hade gudstjänst. Vi klampade in mitt
i mötet och fick många ögon på oss. Ingvar fick kränga på sig en kavaj för att
dölja hängslena innan han gick upp på estraden för att presentera oss. Efter att ha
suttit och lyssnat i ungefär en halvtimme "smög" vi oss ut.
Så började färden till Jelgava, vi gjorde oss hemmastadda i bussen som vi visste vi skulle tillbringa många timmar i. Vi började i Jelgavas soppkök där vi blev serverade lunch. Sedan åkte vi vidare till "Pensionatet", ålderdomshemmet. Det var inte som vi trott. Där fanns människor i alla åldrar? När vi kom in omringades vi av människor som på alla sätt försökte få kontakt. Lokalerna var ganska skraltiga och de bodde trångt. Efter att ha gått igenom hela byggnaden sjöng vi några svenska sånger. Här slösades det med film i kameran för alla ville bli ihågkomna genom att vara med på kort. Till slut slet vi oss därifrån. Med redan då många starka intryck tog vi, efter några djupa andetag, stegen över tröskeln till "Psyksjukhuset" med dess olika avdelningar. Barnen lättade upp stämningen genom sång och vi delade ut godis. Sedan gick vi vidare till en avdelning för äldre. Där fick vi bara gå i korridoren och de som bodde där gjorde allt för att få de godisar vi hade kvar. Känslan är svår att beskriva. Det var inte lika lätt att få kontakt med dem, men en kille verkade ha musik inom sig och imponerade väldigt med sin dans. Efter allt detta åkte vi en snabbis till pingstkyrkan i Jelgava för en kort sångövning. Middagen den dagen fick vi hos en ung familj från församlingen. Vi imponerades av gästfriheten och all mat. När de efter den omfattande middagen kom in med en gigantisk tårta åkte vi yngre till ungdomsmötet i kyrkan. Sedan fick vi alla en välförtjänt vila.
Uppe med tuppen - så började resan mot Vitryssland. Efter några timmars bussfärd ställde alla upp på pepparkakskull under en av de många kisspauserna. Med 20 personer och många timmar i bussen hann vi besöka många skogar, damerna fick gå på den ena sidan vägen och herrarna på den andra. I Daugapils, vid gränsen, fick vi hjälp med visumen. Det blev ett virrvarr utan like. När allt var färdigt fick vi mat i ett hus där föräldralösa barn brukar äta. Det tog oss sedan två timmar att passera gränsen men solen sken och det var skönt att slippa bussen och kunna röra sig lite. Efter 12 timmar i bussen var vi 06:30 framme i den lilla byn Beloza i södra Vitryssland. Alla ville komma till sina hem och stupa i säng direkt - men vi, tre tjejer, möttes av ett dukat bord. Det var bara att sätta sig och äta. Nu lärde vi oss resans mest användbara fras: Jag är mätt.
Vi hade följe med två lastbilar, fullastade med förnödenheter från Sverige och den ena skulle lastas av här. Efter krångel med tull och papper fick vi äntligen börja lasta av. Tjejer brukar tydligen inte hjälpa till med "mansgöra" här för vi fick kämpa hårt för att bevisa att vi kunde ta i. Härligt dammiga och svettiga åkte var och en till sitt hem. Vår värdinna försökte tala med oss och när vi till slut förstod vad hon menade blev vi saliga. De hade värmt upp det lilla tvätthuset till bastu. När vi kände oss fräscha igen var det dags för möte i deras lilla kyrka. Två ingångar, en för herrar och en för damer och inne i kyrkan var det likadant, herrar på ena sidan om gången och damer på den andra. Hucklen var en självklarhet men vi behövde inte. Utan musik stämde alla upp i en stämfylld sång. Det mötet minns man för den härliga atmosfären. Att det var valborgsmässoafton hade vi helt glömt bort.
På torsdagen fick vi en välbehövlig sovmorgon. På morgonpromenaden tyckte vi oss höra underliga ljud från ett av grannhusen. Det visade sig senare vara tre svenska damer som hade velat ha hjälp att komma ut ur huset de bodde i.
Klockan 10 började vi resan mot Ukraina. Efter några timmars färd var vi framme och efter en stor och god lunch blev vi guidade i områdena runtomkring. Vi åkte till våra nya hem för att fräscha upp oss till kvällsmötet som de sa var vid sju. Eftersom vi är svenskar tittade vi nervöst på klockan vid halv sju och tyckte vi skulle börja gå mot kyrkan men vår värdinna tyckte vi skulle sova. När vi lite stressade äntligen kom till kyrkan visade det sig att det skulle dröja ytterligare 45 minuter innan det skulle börja så vi fick sitta och vänta ändå. Den inhemska kören sjöng mycket bra men utan instrument Vi medverkade med sång och vittnesbörd. Väl hemma igen hos dem vi bodde hos slog vi oss ner vid ett bord fullt med mat. Plötsligt fick vi en mycket konstig känsla. Här satt vi i Ukraina och från den skraltiga radion hördes låten "Would you know my name..." Senare stupade vi i säng i ett varmt rum.
På morgonen den 2:a maj vaknade vi svettiga men när vi öppnade fönstret kom vår värdinna in och stängde det snabbt. Några grannar kom och hälsade på och vi fick frågan vad vi tyckte om ukrainska pojkar. Vi stammade fram något kort svar. När de senare friade förstod vi vad de ville. Vi blev visade vad vi kunde fått om vi accepterat: kor, grisar, kaniner, höns och hund......
Avskedsstund i kyrkan stod på tur. Fotografering, hälsningar, sång
och en mäktig stund där himlen kom i centrum. Efter många avsked packade vi in oss i
bussen och vände tillbaka mot Vitryssland. Där handlade vi mat inför kvällens
valborgsmässofirande - två dagar försent. Vi åkte med bussen in i skogen på vägar
som inte var lämpade för buss. Efter en stund av spänning kom vi fram till en glänta
där vi gjorde upp eld. 
Vi sjöng, pratade, åt, åt, åt och hade
skoj, tills vi trötta åkte till våra värdfamiljer. Klockan sex dagen därpå startade
en ny, lång resdag. När vi sedan på lördagen närmade oss Minsk var magen tom och vi
styrde kosan mot Mc Donalds. Vilket paradis! Vi häpnade över det vita, rena kaklet, den
fräscha doften och att äntligen få sitta på toa i stället för att använda
ståtoa! Där njöt vi ett tag innan vi fortsatte mot Jelgava.
Tidigt på söndagsmorgonen var vi framme. Efter en stunds vila och en snabb frukost var vi på väg till förmiddagsmöte i Nakotne. Mötet hölls i ett litet klassrum. Vi delade nattvard och hade en fin stund tillsammans. Efter lite sightseeing och mat var det dags för nästa möte i pingstkyrkan i Jelgava. Det var kul att äntligen få vara med på ett möte i denna kyrka man hört så mycket om. Det var mycket ungdomar där och kyrkan var välfylld. Vi medverkade och började känna att resan gick mot sitt slut. Middagen hos en av våra chaufförer blev mastig som alltid på denna resa. Vi som kände oss unga åkte efter maten ut med kyrkans ungdomar och eldade och lekte. Vi förvånar oss än idag över hur vi kunde förstå spelreglerna som sas på ryska. Det var en väldigt trevlig kväll och vi kände oss som hemma.
Sista dagen gjorde vi en utflykt till norra Lettland - till staden Cesis, som är vänort till Tyresö. Där besökte vi sjukhus och internat för astmasjuka barn. Trevligt att också få se en annan del av Lettland.
Under hemresan på färjan samlades vi för att utvärdera resan. Vi
kände alla att vi fått intryck för livet. Alla var tacksamma till Lettlandsgruppen med
Ingvar Hellberg i spetsen. Det var han som hade planerat och ordnat resan. Det var en resa
vi gärna gör om!
Hanna Skoog och Sofia
Österberg
Hanna
Sofia
