Som liten upplevde jag ofta ett utanförskap. Jag vet inte riktigt varför, men det fanns nog flera orsaker. Jag är enäggstvilling och det gjorde väl sitt till att jag hade svårt att hitta min identitet.
Vår mor bad aftonbön med oss varje kväll trots att hon inte var en bekännande kristen. En kväll, när jag var omkring fyra år, fick jag en stark gudsupplevelse. Det var i samband med att jag bad min aftonbön - denna gång i ensamhet. Jag vet att jag som barn hade upprepade kontakter med Gud, men jag kunde inte då sätta namn på det jag upplevde. Det var först när jag som vuxen hade fått möta Gud, som jag förstod att det var Gud som sökte mig redan då.
Jag hamnade tidigt "ute i svängen", drack min första öl som fjortonåring och blev mor när jag var sexton år. Min jag-känsla, som var dålig från början, blev inte precis bättre av det liv jag levde - med olika killar, festande och dylikt.
När jag vid två tillfällen, i nyfikenhet, rökte hasch tillsammans med mina kamrater, blev jag gripen av en våldsam dödsångest. Det hände saker som gjorde mig medveten om att det finns en ond andevärld och att satan verkligen existerar.
I början av 1980-talet drev arbetslöshet och äventyrslust mig till Stockholm. Här mötte jag min man, vi blev kära, gifte oss och fick barn. Han blev en underbar pappa - även för min dotter, som jag fick som sextonåring. Jag som levt så rotlöst fick nu leva ett till synes lyckligt "Svensson-liv" men trots man, barn, hem och arbete upplevde jag en stark tomhetskänsla inom mig. Den gick inte att bortförklara och jag kunde inte hitta något att fylla den med.
Vid ett par tillfällen upplevde jag mig sökt av Gud. Det var kristna människor som "korsade min väg" och som gjorde intryck på mig. Men jag valde att fly undan för Gud. Det var inte förrän min tvillingsyster, som tidigare fått uppleva Gud, kom och hälsade på som jag kapitulerade.
Det var när jag såg den totala förvandling i både hennes utseende och i hennes sätt att vara som jag insåg att Jesus verkligen finns och att Han var vad jag behövde. Jag som hade trott att "frälsning" endast var till för en viss sorts människor - präktiga, fromma, tråkiga - insåg att den är till för ALLA. Jag förstod att alla har syndat och behöver få förlåtelse av Gud. Den största synd som jag begått var att jag vänt mig bort från Gud själv och inte velat veta av Honom.
Jag bad Gud om förlåtelse och bad Jesus komma in i mitt hjärta och där är Han än. Under de elva åren som gått sedan dess har Han förvandlat mitt liv totalt. Han har läkt mina själsliga sår, befriat mig från fruktan och bitterhet, fyllt mig med sin kärlek till mina medmänniskor, upprättat min självbild, upprättat relationer i min omgivning/familj och mött människor till frälsning i min närhet. Han har fyllt mig med jublande glädje och tacksamhet över att Han dog för mig och att Han tog bort mina synder och för att Han älskar mig så mycket. Han har skickat ut mig på mycket större äventyr än jag kunde drömma om när jag en gång gav mig ut i världen - just för att få uppleva äventyr.
Detta är också för Dig min vän! "Den som kommer till mig", sa Jesus - "den kastar jag inte ut". Han vill dra Dig så nära sitt hjärta som Du aldrig har varit förut.
Kram och lycka till! / önskar Jane Eriksson